Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli bref till romarena - 6 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pauli bref till romarena.
Kap. 6: 5—10.
Hvad soDi utgör den döptes dagliga
för-pligtelse, det är att lefva för Gud, och
det just på grund af den en gång skedda
döden.
6. vetande detta, att vår gamla
menniska* har blifvit korsfäst**
tillsammans (med honom), på det
att syndens kropp f må varda
tillintetgjord, på det vi icke vidare
må vara trälar åt synden.
Gal. 2: 19 f. 5: 24. Ef. 4: 22 f.
* Uttrycket: Ben gamla mennisTcan
betecknar, hvad de kristna varit, innan de
blefvo omvända och förenade med Kristus.
Genom föreningen med Kristus hade de
blifvit en ny menniska. B’rån synpunkten af
sin nya ställning i Kristus betraktar
apo-stelen sitt förra tillstånd såsom en
annan menniska, som nu icke mera är till.
Den gamla menniskan, den judiske Saulus,
var död och begrafven, och ur hans graf
hade en ny menniska stått upp, nämligen
den kristne Paulus. Af detta är klart,
att det är obibliskt att tala om den gamla
menniskan såsom något, som ännu är q var
hos den, som blifvit förenad med Kristus.
Uttrycket den gamla menniskan
förekommer utom här endast i Ef. 4: 22, Kol.
3: 9.
Paulus använder här ett nytt uttryck
för samma sak. Det är döden från synden
han ömsom betraktar såsom en begrafning,
ömsom såsom en korsfästelse med Kristus.
Och denna död ser han i v. 2, 3 såsom
skedd i dopet.
t Syndens kropp är synden sjelf,
betraktad såsom en kropp, i hvilken de särskilda
synderna utgöra de särskilda lemmarna.
Synden var den gamla menniskans kropp,
i hvilken hon likasom tog gestalt. Dess
tillintetgörande är ändamålet med den gamla
menniskans korsfästelse. Jemför Kol. 3: 5.
Somliga bibeltolkare tro, att apostelen med
syndens kropp menat den menskliga
kroppen, så vidt den är underkastad syndens
välde. Detta kan dock svårligen vara
riktigt. Ty i den gamla menniskans död
gäller det icke på något sätt kroppens
tillintetgörelse utan tvärtom hans befrielse
från synden. Dessutom har ju den gamla
menniskans död icke afseende endast eller
ens förnämligast på kroppen utan ännu
mer på den inre menniskan.
7. Ty den som har dött, han
är rättfärdigad från synden.*
* Att vara rättfärdigad från synden är,
såsom sammanhanget med v. 6 visar, här
detsamma som att vara försatt i det
tillstånd, att man icke syndar mer. Det är
en allmän sanning, att den, som dött (i
lekamlig mening), är så fullkomligt skild
från detta lifvets synder, att han icke
vidare kan på något sätt deltaga i dem.
Och lika afgjordt, vill apostelen säga, må
vi, sedan vi dött med Kristus, vara skilda
från de synder, hvari vi förut lefvat. Vi
skola vara såsom den döde, som icke
vidare har någon kropp att synda med. —
För öfrigt är klart, att Paulus med dessa
allmänna ord icke vill förneka, att den,
som dött i otro, kan synda i dödsriket.
Han afser nämligen endast detta lifvets
synder, som ske genom kroppen, och i
hvilka den döde icke kan deltaga, sedan
kroppen blifvit genom döden tillintetgjord.
8. Men om vi hafva dött med
Kristus,* så tro vi, att vi ock
skola lefva tillsammans med
honom,**
2 Tim. 2: 11.
* från synden — hvilket skett genom
dopet (v. 2 f.).
** i lifs nyhet för Gud (v. 4). Vår död
med Kristus är något, som vi veta vara
skedt; vårt lif med honom är något,
hvar-om vi äro öfvertygade, att det skall
fortfara. Det nya kristliga lifvet är ett lif med
Kristus, en delaktighet i det lif, som han
nu lefver för Gud i fullkomlig helighet.
Det är Kristus, som lefver i den troende
(Gal. 2: 20) och sålunda i honom verkar
det nya lifvet.
9. vetande,* att Kristus, sedan
han blifvit uppväckt från de döda,
icke vidare dör; död herskar icke
vidare** öfver honom.
Upp. 1: 18.
Att vårt nya andliga lif i förening
med Kristus icke är något öfvergående
utan något, som skall fortfara, derom äro
vi öfvertygade på den grund, att Kristus
icke mer dör. Märk, hvilken vigt här
lägges på Kristi uppståndelse såsom
grunden till den kristnes andliga lif.
Döden var en gåog herre öfver
honom. Genom sitt inträde i Adams slägt,
öfver hvilken döden herskade (kap. 5: 14),
var Kristus underkastad svaghet och död
(2 Kor. 13: 4), men det är han icke mer.
10. Ty hvad han dött, det har
han dött från synden en gång
- 37 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
