Apostlagärningarna, 19 Kapitlet
Fortsättning av Paulus' tredje
missionsresa: han predikar evangelium i
Efesus med stor framgång, men utsättes
för förföljelse, i det att guldsmeden
Demetrius ställer till ett upplopp emot
honom.
1. Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit
genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade
han några lärjungar.
>Apg. 18,21, 24 f.
2. Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen
till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att
helig ande är given.»
>Joh. 7,39. Apg. 2,38. 10,44 f.
3. Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade:
»Vi döptes med Johannes' döpelse»
4. Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring;
och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle
komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»
>Matt. 3,11. Apg. 1,5. 11,16.
5. Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.
6. Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över
dem, och de talade tungomål och profeterade.
>Apg. 2,4. 8,17.
7. Och tillsammans voro de vid pass tolv män.
8. Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader
samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds
rike.
9. Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför
menigheten talade illa om »den vägen»[1], vände han sig ifrån
dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med
dessa i Tyrannus' lärosal.
>2 Kor. 6,17.
10. Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare,
både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.
11. Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.
>Mark. 16,20. Apg. 14,3.
12. Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i
beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och
sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.
>Apg. 5,15.
13. Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig
nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu
namn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus
predikar.
>Luk. 9,49 f.
14. Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en
judisk överstepräst.
15. Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus känner
jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?»
>Mark. 1,34.
16. Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem
och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så
våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och
sargade.
17. Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar och
greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn
blev storligen prisat.
18. Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och
bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.
19. Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster
samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och
när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man
att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar[2].
20. På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin
kraft.
>Jes. 55,11. Apg. 6,7. 12,24.
21. Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse,
att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade:
»Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.»
>Apg. 23,11. Rom. 1,13. 15,25.
22. Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus,
åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i
provinsen Asien.
>1 Kor. 4,17.
23. Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen».
>2 Kor. 1,8 f.
24. Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som
förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade
hantverkarna en ganska stor inkomst.
25. Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande
arbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete som
giver oss vår goda bärgning;
26. men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus,
utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett
ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med
människohänder icke äro gudar.
>Ps. 115,4 f. Jer. 10,3. Apg. 17,29.
27. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering
kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas
helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna,
som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att
lida avbräck i sitt stora anseende.»
28. När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor
är efesiernas Diana!»
29. Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till
skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två
macedonier som voro Paulus' följeslagare
30. Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde
honom det icke.
31. Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom
och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.
32. Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var
upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit
tillsammans.
33. Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto
framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville
hålla ett försvarstal inför folket.
34. Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en
mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernas
Diana!»
35. Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes då
någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av
den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit
ned från himmelen?
36. Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna
och icke företaga eder något förhastat.
37. Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro
helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,
38. Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava
sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och
landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför
rätta.
39. Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant
avgöras i den lagliga folkförsamlingen.
40. På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara
att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något
ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna
vi icke heller uppgiva.»
Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.
[1] Se Väg i Ordförkl.
[2] Se Silverpenning i Ordförkl.
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:10 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/44_19.html
