Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återkom därnäst med is i blicken, förbjöds dörrsvennen att som
annat husfolk njuta eldens hulda sken om vinterkvällen. Genast
efter dagsarbetet drefs han till sin kätte i kreaturens däfna, mörka
boning. Ännu många gånger återkom husbonden, jämt med hot i
blicken, alltid med en vedermöda. Sällsamt tal, som öfverlefvat
tiderna, blef gängse vidt omkring landet om detta bödelsverk. Men
i samma mån som vedermödor hopades, växte äfven fasan för den
olycksfödde.» (I, 127).
Bakom denna kyrkans tolkning af Gråe Jägarn och i
allmänhet af hela den förkristna sidovärlden med dess många
hemlighetsfulla väsen, dölja sig de sista stora akterna af en
stor religionshistorisk kamp på svensk mark mellan uråldrig
hedentro och kristendom. Såsom vanligt vid all
religionsväxling betraktas väl den tidigare religionens gudar och goda
väsen såsom verkliga men förklaras vara onda och
bekämpas därför. Gråe Jägarn må nu jämte sina gussöner låta
sig bestämdt påvisas eller icke i dåtida uppteckningar
såsom moment i den gamla tron af hedet ursprung — säkert är,
att en mängd förkristna föreställningar kvarlefde längre, än man
anat, och bland dessa äfven tron på en sidovärld af goda väsen,
som af kyrkan bekämpades som onda. I Hallenbergs efterlämnade
samlingar finnes ett märkligt exempel på heden tro från 1633.
Det var i Sörmland en bonde, som icke ville böja knä i kyrkan,
när Jesu namn nämndes, utan sade: »Det göres icke behof
kärna smör i kyrkan». Då han en gång druckit ur en källa,
sade han: »Nu hafver jag böjt min knä för dig, källa, det
jag aldrig hafver gjort för Jesu namn och prästen.» Huru
stark tron var på den gamla hedniska sidovärldens
hemlighetsfulla väsen och deras verklighet, får väl i någon mån anses
bestyrkt af ett sådant exempel som en häradsrätts
dödsdom 1691 öfver en man för köttsligt umgänge med — ett
bergsrå!
Kampen mot den gamla tron fortgick sålunda ännu och
skulle, sannolikt sedan talet om Gråe Jägarn länge varit tyst
eller kändt af blott några få, länge pågå i det dagliga lifvets
seder och bruk af vidskeplig natur.
Huru i kampens allvarligare tider den urgamla trons
hemliga vänner tänkt och känt inför »den nya», skildrar förf.,
som mig tyckes, med fin blick i berättelsen om den unge
Mickels utveckling under den stränga tuktan.
»Han kom redan tidigt till en djupt inrotad skräck för
människornas värld och väsen. Och då han i förståndets bråda gryning
alltför väl urskilde, men aldrig kunde fatta sina plågors rot, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
