Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en lokalpatriotism, som röjer väl stor frändskap med den
måttlösa själfkänsla, som kännetecknar hans gamla »norrlandi».
Man söker förgäfves ett ord om hvad Sverige led under den
stora ofreden, och det är en nästan fientlig ton mot det öfriga
landet, som gärna kunde ha varit borta utan men för verkets
syfte. Detta kommer däraf, att förf. bygger på en ohistorisk
uppfattning af Norrland som rikets specifika »skräpvrå» å ena
sidan och Norrland och Dalarne såsom »frihetsrörelsernas och
folkrörelsernas svenska härd» å andra sidan.
Med Gustaf Vasa afslutas de sista yttringarna af den
urgamla landskapspolitiken. Svårast hade Dalarne att fatta
den nya ordningen och uppge den gamla afsöndringen med ty
åtföljande skattevägran. Efter denna tid är det Sveriges
hufvudstad, som i första hand haft ledningen, särskildt i kulturella
och religiösa frågor — jämte universitetsstäderna. Från
hufvudstaden är det 1700- och. 1800-talets stora kulturella och religiösa
rörelser utgått öfver landet och slutligen nått äfven dess
aflägsnaste orter. I nyare tid kan intet svenskt landskap häfda
någon ledareroll i svensk utveckling.
Med talet om Norrland som rikets speciella skräpvrå och
dess olyckor i äldre tider, för så vidt icke dessa orsakats af
ett omildt luftstreck utan af mänskligt vanstyre och blindhet,
förhåller det sig nog på samma sätt. Det var icke så förträffligt
just i någon landsända. Hvar och en hade sin tunga, och
folkets ställning i Norrland torde nog ha varit väl så fri som
längre söderut. Hvad Norrlands särskilda olyckor angår, så
har ju på sistone det gamla talet om birkarlarnas gudlösa framfart
däruppe i äldre tid reducerats därhän, att de anses förtjäna mera
beröm än tadel. Om den förment sämre ställningen i kulturellt
och kyrkligt hänseende under den skildrade tiden skall jag
senare yttra mig. Särskildt tarfvar förf:s ord i inledningen om
häxväsendet i Norrland och Dalarne väsentliga restriktioner.
Hvad slutligen angår Norrlands och speciellt Ångermanlands
öde i den stora ofreden, så torde väl förf:s uppfattning knappast
vara hållbar. Det är i verkligheten mycket svårt att afgöra,
hvilken landsända, som fick lida mest, då nästan alla fingo
utstå det yttersta. Redan 1709 yttrade riksrådet Falkenberg:
»Man skall fuller intet i hela riket finna någon provins, som
i detta långvariga kriget icke skall nästan alldeles vara af
sig kommen, den ena mera, den andra mindre, Halland, Bleking,
Värmland, en del af Västergötland med Bohuslän och särdeles
Skåne.» Det är sant, att de nordliga landskapen efter Finlands
eröfring 1714 drabbades hårdt genom finska härens inkvartering
och massan af utblottade flyktingar, först Västerbotten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
