Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Gustaf Lizell: Nyare homiletisk litteratur (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom öfvergång till ämnet (jfr de flesta äldre predikosamlingar).
— I fråga om inledande bön eller s. k. invocatio, föreslår A.
en kort sådan strax efter textläsningen, men afvisar det gamla
reformerta bruket af en lång bön å slutet af inledningen. —
Öfvergångarne mellan olika delar få ej vara tvära, ej heller
för inväfda. A. föreslår därvid retorisk fråga, upptagande af
föregående afdelnings slutord eller betonandet af den klimax,
som alltid bör ligga under vid en predikans anläggning. — I
fråga om de enskilda prediko-delarnes utformande framhåller
Hering, hur afsikten därvid bör vara, att göra textens religiösa
föreställningar klara, dess påminnelser verksamma och låta
dess praktiska relationer framträda i sitt fulla ljus. De medel,
som härvid böra användas, äro ej så mycket 1) definitionen,
som lätt gör ett skolmästrande intryck och för öfrigt icke
uppfattas utan föregående enkel praktisk framställning, utan i
stället 2) induktivt förfarande, d. v. s. hänvisning till
erfarenhetsiakttagelser, vidare 3) anknytning till texten på ett vis, som
sammansmälter dess innehåll med erfarenheten, 4) personligt
vittnesbörd, vädjandet från troslif till troslif, 5) paränetiska
stycken, oftast starkast mot slutet af predikan, 6) illustrering
genom åskådningsbilder, analogier o. d., särskildt vid
afslutningen af långa tankeserier, där de behöfvas såsom ett
upplifvande moment, samt slutligen 7) anförandet af bibelcitat,
hvarvid emellertid varnas för ortodoxismens och pietismens
öfverdrifter. — Achelis utgår vid sina anvisningar för predikodelarnes
närmare utformande från den hos oss numera försvunna
uppställningen med flera eller färre predikodelar, som innehålla
textförklaringen och det homiletiska beviset, därefter en
särskild tillämpning eller ’applicatio’ på åhörarne. I fråga om det
homiletiska beviset fastslår han som utgångspunkt, att åhörarne
äro en skara trosvilliga hjärtan, och tecknar med denna
utgångspunkt dess olika medel. I fråga om tillämpningen söker
han genomföra hvad som hos oss redan är erkändt, att denna ej
bör inskränkas till en särskild prediko-del, utan genomväfva
hela predikan. De medel för omdömens och föreställningars
utförande han anför, äro i öfverensstämmelse med den gamla
retorikens föreskrifter dels amplifikation d. v. s. hopande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
