Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Religionshistoriska folkböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som själf tror på sig såsom sådan och uppträder bland ett
folk, som ifrigt väntar på Messias’ ankomst, huru skulle han
kunna betrakta detta som en likgiltig sak för sina lärjungar?
Antingen var han det eller var han det icke, antingen trodde
han eller trodde han icke, att han var det. Och var han det
och trodde han det, så måste saken blifva en hufvudfråga för
alla, som trädde i någon beröring med honom, vare sig i lifvet
eller efteråt. Gör man hela saken till en privatmening hos
Jesus, så afstänger man ej blott möjligheten för sig själf att
begripa hela Jesu lif och död — ty han dog ju för den
bekännelsen — utan man gör ock därmed honom själf en ringa
heder. Ty den, som menat sig vara fullbordan af Gamla
testamentets profetia, men — jag vet ej hur jag skall säga — ej
vågat göra denna tro till ett villkor för lärjungaskap, hans
förtröstan till Gud kan icke heller ha varit stor. Öfverhufvud
kan man icke, ifråga om Jesu uppfattning af sig själf, skilja
mellan privatmeningar och allmängiltiga sanningar. Hos honom
var ingenting ofärdigt och vacklande utan allting afrundadt
och fulländadt i det som rörde hans kall och uppgift på jorden.
I det hela ungefär jämngod med Wernle är Wrede. Hans
behandling af hednaaposteln Paulus är lika radikal som Wernles
behandling af evangelierna såsom källor för Jesu lif. Men
återigen lyckligt nog — för hvarje sund religiös sanningskänsla —
är också hans skrift så litet tilltalande, att den borde vara
fullständigt ofarlig för alla med någon verklig eftertanke.
Paulus är, säger han, »kristendomens andre stiftare». »I
jämförelse med den förste stiftaren (Jesus) har han utan tvifvel
utöfvat ett större — icke ett bättre — inflytande. Han har
visserligen ej härskat på alla områden, särskildt ej på den enkla
praktiska fromhetens, men i stora perioder af kyrkans historia —
man tanke blott på kyrkomötenas och lärostridernas dagar —
har han trängt i bakgrunden den större person, som han menade
sig tjäna» (sid. 104 f.). »Jesus eller Paulus» — det bör, enl.
förf., därför nu bli tidens religiösa och teologiska alternativ,
och han är naturligtvis ej oviss om sin ställning. Paulus har
omdanat den ursprungliga kristendomen däruti, »att han gjort
den till en frälsningsreligion. Man kan visserligen säga om
hvarje verklig religion, att den vill verka en förlossning, men
så allmänt mena vi det icke, när vi karaktärisera vissa
bestämda religioner som frälsningsreligioner. — Vill man beskrifva
den religion, som lefver i Jesu yttranden och liknelser, kan det
icke falla en in att beteckna den som en frälsningsreligion.
Frälsningstankar finnas där visserligen i hoppet om Guds rike,
men de äro ingalunda hufvudsaken. Betoningen faller på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
