Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 Brate: Anmälan.
gynnelsevokal och på grund av allitterationen kan antagas hava
förefunnits även i de germanska fornspråken. Mot denna forkla-
ring anför förf. Sievers’ slutsats (Phonetik § 386, 5 uppl. 1901),
att struphuvudspärret synes vara tämligen modernt i germ, språk,
då i så många språk elisioner, sammandragningar av angränsande
vokaler och överföraude av slutvokaler till följande ords början tala
däremot. Det förhållandet, att struphuvudspärret finnes i modern
tyska och danska, men i det hela saknas i övriga germanska språk
gör antagandet av dess forngermanska förekomst betänkligt, och
ett direkt bevis mot denna grundval för vokalisk allitteration symes
vokalers allitteration med halvvokalerna j, v vara, då ju struphuvud-
spärret icke föregår konsonanter. Förfis invändning, att strup-
huvadspärret borde hava fått beteckning i skriften, om det haft
så stor betydelse, kan däremot icke tillmätas någon vikt, då sak-
naden av eget tecken må hava sin grund i skriftens historia, lika
väl som i fråga om nht.
Allitterationen mellan halvvokaler och vokaler anföres även
som invändning mot den förklaring av allitterationen mellan olika
vokaler, som Jiriczek framställt ZfdPh. XXVIII, 545 (1895), att
det just är själva sonoriteten hos vokalerna, som uppfattats som
det likljudande, men denna invändning synes kraftlös, då ju en
halvvokal är en som konsonant brukad vokal och alltså ävenledes
i besittning av sonoritet. Förfrs vidare invändning, att för de
flesta t. ex. b torde vara mera besläktat med p än t. ex. i med a,
faller till föga inför det faktum, att olika vokaler verkligen allit-
terera i forngermansk poesi och alltså uppenbarligen uppfattats
som varandra mera närstående än olika konsonanter, hur detta nu
skall förklaras.
Den tredje förklaringen, som förf. anför, utgår likaledes från
allitteratiou mellan olika vokaler som ett faktum men söker histo-
riskt rättfärdiga denna skiljaktighet från den stränga ljudlikheten
vid konsonantisk allitteration. Den är framställd av A. Kock,
östnord. och lat. medeltidsordspråk I, 113, Kjøbenhavn 1889
—
94, och går ut på att ursprungligen blott identiska vokaler
allittererat men att, då olika ljudlagar efter hand gjorde från bör-
jan identiska vokaler skiljaktiga, det kunde hända, att i redan
färdiga, dikter identiska allittererande vokaler blevo skiljaktiga, och
därav uppstod sedan bruket att allitterera olika vokaler även i nya
poem ; allitterationen fno. allr : endi kan alltså återgå på äldre ljud-
likhet som i got. alls :andeis. Det är i en kritik av Kocks för-
klaring, som Jiriczek utvecklar sin egen om sonoriteten som ljud-
likhet vid allitterationen; förf. tager Kock i försvar mot Jiriczek
genom att framhålla, hurusom ljudförändringarna voro långsamma
och verkade i muntligt fortplantade, dikter, varför det väl kunde
hända, att grundsatsen om identiska vokaler vid allitteration kunde
försvagas och försvinna, då fornskaldernas identiska allittererande
vokaler genom ljudlagar blivit skiljaktiga. Mot Kock invänder
Jiriczek, att allitteration mellan olika vokaler finnes redan på Ta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
