Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock t Etym. arim&rkningar.
193
IED. framhåller, att "a contr. form" pengar även användes i
pluralis, och Fritener2 uppgiver, att pe(n)ningr ofta är
for-kortat till pengr peingr< I fornsvenskan är pæ{n)ninger pL
pæ(n)ningar normalformen, men Söderwall antecknar i sin
ordbok även från ett ställe pl. pæingha SD. ns. I (1401,
Snävringe häradsrätt) samt dessutom ur SD. ns. I (1401) en
gång pængar, i hvilken senare form dock gar återgivits med
förkortning. I nsv. ha vi som bekant penning pl. penningar
med akc. 2, men i betydelsen ’geld’ brukas vanligen pengar,
som, väl att märka, uttalas med akc. 1, Den nuvarande
danskan brukar pi. pengeø emellertid upptar t. ex. Molbechs
ordbog2 penge även såsom singular-form. I den äldre
danskan (fda. och äldre nyda.) användes penning pl. penningei
men även den kortare formen penge är rätt gammål; dess
ålder kan jag med mig tillgängliga uppgifter dock ej nu
närmare bestämma.
Den i alla de nordiska språken förekommande kortare
formen pengar etc. av detta viktiga ord har efter min
uppfattning ej blivit på tillfredsställande sätt förklarad.
I Aschw. gr. § 156, 2, a menar Noreen, att pl. pængar
uppstått omedelbart ur pænningar, och han anmärker, att
den förlorade vokalen tidigare havt "nebenton". Emellertid
förstår man alldeles icke, hvarför pænningar blev till pængar
pengar, då man alltjämt i nysvenskan använder uteslutande
känningar, bränningar etc. etc. utan vokalförlust. Härtill
kommer en annan viktig omständighet. Som bekant hvilade
i fornspråket stark semifortis på avledningsändelsen -ing, och
denna semifortis växlade i åtskilliga dylika ord t. o. m. med
fortis. Detta var fallet just i ordet pænninger, som således
i pl. akcentuerades dels pæ(n)ntngar dels pænningar (Kock,
Fsv. ljudlära I, 50 anm. 2; 227 ff., Anschw. acc. s. 225 f.).
Det är dock mycket påfallande, om under dylika
förhållanden akcenten på penultima av pænningar omkring år 1400
så reducerats, att dess i-ljud kunde förloras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
