Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hult man: Växlingen œ : io : iü.
211
vissa dialekter har den dock egt bestånd ännu i historisk tid,
åtminstone hvad ordet siör beträffar. Man kan nämligen
med ledning af citaten hos Ludv. Larsson, Ordförrådet ss.
296, 324, i älsta delen af den isländska handskriften
1812 4:o gml. kgl. samling på Kongl. biblioteket i
Köpenhamn — som bekant från slutet af 1100-talet
— konstatera en böjning ack. sing. sió seó : gen. sing.
sývar sgvar sevar. De förstnämda skrifningarna förekomma
hvardera 1 gång, de sistnämda tillsammans 5 gånger.
För öfrigt anträffas ordet i urkunden blott som
kompositionsled, i det en gång mötande sœkyquenda (ack. sing.).
Att här 9w framför konsonant representeras af * jäfvar icke
det nyss sagda, som gälde blott det egentliga, flexiviskt
utbildade ordet. Åtskilligt tyder på att den ljudlagsenliga
utvecklingen just varit sådan i det fall att ordets stam utgjorde
förra leden af en sammansättning, hvars senare led började
på konsonant. Att det i detta fall städse har formen s<b’~ i
äldre Eddan, där man annars finner så väl siór som sœ’r,
har redan i Arkiv III s. 293 framhållits af Falk, liksom
ock att det osammansatta sniór där motsvaras af
kompositionsleden snœ’-. I samma riktning pekar det, att
fornsvenskan, där man förgäfves söker en sidoform med œ till det
själfständiga siör, likväl har att uppvisa talrika exempel på
sammansättningsleden Sæ- (i nomina propria). Hvaraf det
kommer sig, att æw i detta fall icke blifvit iöy är ej svårt
att inse. Liksom i andra forngermanska språk en del
lång-stafviga nomina i sammansättning med ett följande ord hade
kvar suffixvokalen, fastän den hos det enkla ordet varit
underkastad synkope — t. ex. got. juggaAaups : juggs, g a
sti-gods : gasts, fht. brütigomo : brut — har det ock under en
period varit händelsen i det nordiska fornspråket. På detta
förhållande grundar sig, såsom Kock i Arkiv IV s. 155 f.
(= P.-B. Beiträge XIV s. 67 f.) gjort troligt, motsättningen
mellan ord sådana som isl. kuœ’n, œ’tt — med i-omljud — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
