Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
836
Kock: Gramm. bidrag.
1480—1500) liliur 268, 27. I ett diplom, utfärdat år 1401
av Jönåkers häradsrätt (Dipl. N. S. I nr 77) läser man
fcer-kin, kyrkin, kanske i st. f. resp. kerkiu, kyrkiu.
Det är det näst före u stående i, som vållat, att i
kir-ktUj liliur etc. a-ljudet icke övergick till o, samtidigt med att
a övergick till o i tungu > tungo etc. Till frågans belysning
påminner jag om, att i-ljud även annars i fsv. störande
mot-värkat vokalbalansens tillämpande.
Tamm har i Uppsala-studier 26 f. meddelat faktiska upp- •
gifter om bruket av i: e i slutljud i Östgötalagens textkodex.
Av dessa uppgifter kan man draga följande resultat.
Vokalbalansen tillämpas väsentligen på slutljudande i: e med en
inskränkning: då näst föregående stavelse har långt i-ljud,
brukas -i i st. f. väntat -0, t. ex. knlui (dat. av kniwer),
uiti pres. konj. "beviset Hit räknar jag ock de trestaviga
fœprini, meprini, syzskini. I Fsv. Ijudl. II, 297 har jag
nämligen hävt tillfälle visa, att penultimas i var långt i fsv.
fœprini, m0prini\ förhållandet har säkerligen varit (eller
kunnat vara) detsamma med syzskini.
Orsaken till den abnorma användningen av -i i ulti etc.
i motsats till t. ex. Ugge (med kort i-ljud i penultima och -e
i ultima) är enligt min uppfattning att tillskriva en art
vokalharmoni. Fsv. långt i hade ett slutnare uttal än fsv. kort
i; jmf. att i den sena fsv. kort i-ljud i öppen stavelse blivit
e (Uwa > lewa), men långt i-ljud i samma ställning förblivit
oförändrat (bita). Under dessa förhållanden konserverade det
(långa) slutna i-ljudet i föregående stavelse den äldre
än-delsevokalen -i, så att den ej övergick till*-e i ulti,
fœprini etc ’).
*) Möjligen skulle man även kunna uppfatta förhållandet på följande
sätt. Det mellan de två t-ljuden i ulti stående konsonantljudet är kortare
än det mellan de två i-ljuden i liggi > Ugge stående konsonantljudet.
Uttalet av det slutljudande i i ulti följde därför förr på uttalandet av
penultimas i-ljud, än fallet var i liggi :> Ugge, hvilket vållade att i i uiti kvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
