Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Tyska inflytelser på svenskan. Forts. fr. s. 166 (Esaias Tegnér)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska inflytelser på, svenskan. 387
rogativform: wäl sint dit vor worde; wat vor ein gröt
oet-moth was it (Schiller u. Lübben V. 613) 1).
Bland in de f ini t a pronomina må ett par här omnämnas.
Det obestämda man brukas i svenskan och danskan blott
som nominativ; ordets övriga kasus lånas från en. Alldeles
på samma sätt finner man det tyska man, det höll. men
supplera sina oblika kasus från ein, een. Överensstämmelsen
*) En alldeles tillfällig, men ganska egendomlig överensstämmelse
förefinnes mellan svenskan och lågtyskan däri att genitiven af det substantiva
interrogativpronominet, som hos oss heter hvems, i medellågtyskan
förekommer med formen wems (jämte wens, höll. wiens). Lübben, Mittelniederd.
Gram. III förklarar denna form som antingen uppkommen af wem (wen) sin
eller alstrad genom tillägg af genitivändelsen till den oblika kasusformen.
Det svenska hvems är otvivelaktigt uppkommet på det senare sättet;
förhållandena i vårt språk ha också varit gynsammare för en sådan bildnings
framträdande än i Tyskland, ty hvem är hos oss ända från medeltiden ej
blott dativ, utan också ackusativ. - Rydqvist anser genitiven hvems vara så
ung att den först tillhör Gustaf IILs tid. Redan hundra år tidigare
omtalar dock Aurivillius formen hvems såsom bruklig, om ock nuperum inventum.
Tiällmann (1696) har ingen anmärkning mot formen, och säkerligen har hvems
varit i ganska allmänt bruk långt fore Gustaf IILs tid, om ock litteraturen
och grammatikerna i det längsta gynnat det äldre hvars; Sahlstedts
grammatik 1769 gar så långt att den endast upptager formen hvars. - Rydqvist’s
missaktning för hvems på grund af dess förutsatta låga anor har så till vida
varit af praktisk betydelse, som Sv. Akademiens Ordlista och efter denna flera
nyare svenska språkläror därigenom kommit att inskärpa att "genitiven hvars
har företräde framför hvems". Från nutidsspråkets synpunkt är detta lika
oriktigt, som om man ville påstå att nominativformen ho har företräde för hvem.
Hvars för hvems är numera en arkaism, hvars användning i vanligt tal
eller skrift gör uttrycket aifekterat. Man fördrager visserligen i
högstämd poesi en fråga sådan som Hvars är den röst som gar till
hjärtegrunden?, men man skulle finna det onaturligt, om någon sade t. ex. hvars är
denna stövel? - Också nominativen hvem är vida äldre är sedan Gustaf IILs
tid, då den enligt Rydqvist vann helgd. Aurivillius och Tiällmann nämna
den utan minsta reservation, den senare har ho blott inom parentes.
Svedberg, som så ivrigt höll på gamla former, skrev i en psalm Tu skal här få
nogsamt lära, hvem är i the trognas tahl. Han rättade detta hve m visserligen
sedermera i sin Schibboleth (1716) s. 143 till ho, men det sätt, på hvilket
rättelsen motiveras, visar bäst att hvem redan då var en fullt bruklig
nominativform. Ja, redan 1593 användes den i Upsala mötes beslut (Söderwall,
Huf-vudep. s. 91). - I sammanhang härmed må anmärkas en i ordböcker och
språkläror ständigt upprepad felaktighet: påståendet att pron. hvad skulle i
genitiven heta hvars. Rätta förhållandet är att hvad ingen genitiv eger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
