Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Tyska inflytelser på svenskan (Esaias Tegnér)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska inflytelser på, svenskan. 165
egentliga mening. Det var påtagligen blott en ganska ringa
del af vårt lands befolkning, om ock den för tillfället
tongivande, som rörde sig med detta blandningsspråk. Man kan
icke ens vara viss om att alla främmande uttrycksformer,
som då uppträda i litteraturen, värkligen haft någon egentlig
spridning i det talade språket. På en tid, då det främmande
ansågs förnämligare än det inhemska, och då särskilt de
skrivkunnige till stor del levde i en utländsk
språkat-mosfer, var det naturligt att litteraturen gick ett steg längre
än talet i fråga om undfallenhet för främmande former.
Ännu i dag har ju vår "kanslistiP icke så få tyska
vänd-ingar, som aldrig förekomma i det otvungna talet.
Då man, för att anföra ett exempel, ännu långt in på
1600-talet finner en mängd slutande -£, där både vårt
fornspråk och vårt nutidsspråk i full samklang med hvarandra
hava -a, så är detta nog hos många skribenter blott
"kanslistil." Ingen- skall förmå mig att tro, att de ord, med hvilka
konung Gustaf Adolf brukar börja breven till sin syster
Katarina: Högbårne furstinna, älskelige käre syster värkligen
överensstämma med den grammatik, som han i sitt tal
till-lämpade. Jag tror det så mycket mindre, som ett kära för
käre understundom undfaller honom. Gustaf Adolf skriver
också annars god svenska, och särskilt använder han i
allmänhet formerna på -a fullkomligt riktigt - vida bättre än
hans af kanslistilens former mera påvärkade kansler Axel
Oxenstjerna gör. Ett slutande -a ansågs på grund af den under
dansk-tyska tiden utbildade traditionen länge för en smula finare
än -e. Under 1700-talet kom det naturliga -a åter till
heders, ja till och med något för mycket. Tiällmanns ord om
svenskans "dunder-a, som hafver högsätet för det danske -e"
förklingade ej ohörda. Måhända voro de icke utan sin
betydelse för det vid denna tid utbildade, i synnerhet för
poeterna bekväma bruket att skriva de ursprungligen oblika for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
