Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nordiska språkens nasalerade vokaler (A. Noreen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
ligen identisk med got. hansa skara, sällskap, urnordiskt *hansu
(= h$’s\ gen. *hansoR (= há’saR). Formen fjös beror väl,
liksom med säkerhet ordets neutrala kön (märk dock, att det i
vissa norska dialekter är maskulinum, möjligen femininum), på
en folketymologisk anslutning till Ms, hvilken - helt naturligt -
gjorde sig snart nog gällande både i fråga om ordets form och
betydelse.1 Denna senare har altså ursprungligen varit den af
"kreatursamling", "fäfålla", och jag drager icke i betänkande
att anse denna sammansättning vara så gammal, att den
härstammar från den tid, då germanerna ännu voro nomader och
ej hade fasta ladugårdar; först med förändrade förhållanden i
detta afseende ändrades ordets betydelse til den nuvarande. Att
ordet i alla händelser är så gammalt, att det existerat fore
till-lämpningen af den s. k. "Vernerska lagen", är tydligt af
åtskilliga andra svenska dialektformer: f äg gus, f äg gys, fy g ges,
fug gus, fug g es, fykks m. fl. (s. Eietz s. 133 och Fryksd. Ijudl.
§ 102). Frånsedt folketymologisk påverkan af fä och hus äro
dessa former att återföra till ett isl. *fegg$s af ett urnordiskt
*fegu-gansil. Detta är just den form som man - under
beaktande af Vernerska lagen - skall vänta sig att finna hos ett
kompositum af stammarna fehu och hanso, hvars hufvudaksent
varit förlagd på senare sammansättningsleden. Genom påverkan
af de osammansatta fehu och hansu uppstod det *fehll-hansu
som ligger till grund för de yngre formerna utan guttural.
Emellertid är det mycket möjligt, att ordet fakultativt kunde
hafva hufvudtonvikten på första sammansättningsleden2. Det
bör då hafva haft formen *fehu-gonsu (med o för a i stafvelse
utan hufvudakcent, se min Altisl. gramm. § 113, Paul, Beitr.
1 Om en annan möjlighet att förklara íormen fjós se nedan.
2 Om dylik aksentuering i fornnordiska språk se Sievers, Beitr. VIII,
75 f.; Kock, Tydning af gamla svenska ord, s. 3 ff. och Svensk akcent,
II, 328 ff.; Noreen, Sv. Landsm., I, 694, Bihang I, l, s. 76, Arkiv f.
nord. fil., I, 172 f. - Om tillämpning af Vernerska lagen på uddljudet
af en senare kompositionsled, se isynnerhet Kluge, Kuhns Zeitschr.,
XXVI, 82 ff., 68 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
