Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur »Bref till Roderik»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREF. 295
manliga idrotter, utan att någonsin någon - knappt
en gång egen moder - hört ett ord till klagan:
kanske har det varit kvinnlig vekhet. Att sedan,
när förståndet växte och hjärtat växte, inrymma i
sin själ denna titaniska, himmelstormande trängtan
efter ett evigt bestående; och när man trodde sig
finna detta i en Gud, som fordrade att man, för att
kunna älska honom, skulle hata sin fader och moder och
bröder och systrar, då icke tveka att sätta yxan till
roten och afhugga den ena efter den andra bland dessa
vänskapens, den innerliga hängifvenhetens plantor,
som budet till trots ljuft uppspirade på hjärtats
grund: kanske var det kvinnlig vekhet....
.... Och slutligen, att med allt detta icke kunna
upphöra att äga djupa, innerliga känslor; att våga
behålla på en gång ett klart förstånd och ett varmt
hjärta, att icke blygas att fälla tårar ibland,
glädjetårar vid en varsnad skymt af det sanna, sköna,
goda, (öfver egen smärta har du dock väl aldrig
sett mig gråta?); att fräckt och öppet tillstå,
att man af Gud fått stora gåfvor, tillstå, att man
med dem vill sträfva att blifva stor; att med alla
sina lysande framtidsplaner, all sin drömda storhet,
dock icke kunna undvara en vän, icke kunna glömma
att älska .... det är ju bara kvinnlig vekhet....
IV.
Jultiden 1864.
.... All kärlek, där den är ren, lämnar efter sig en
behållning, en rikedom, den tiden förräntar, äfven
sedan hon låtit slöjan falla öfver det älskade anlete,
som var med då kapitalet insattes. För mig har, såsom
du vet, slöjan fallit öfver månget sådant anlete;
men jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
