Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avonlea upplever en skandal.
Men det var inte så fasligt hemma hos mig, ska jag säga
dig. Det hade ju blivit en smula kringrört, allting, efter syster
mins död, det erkännes, men jag hade skaffat en käring, som kom
och gjorde undan det värsta, innan jag gifte mig, och jag hade
både nymålat och klistrat fast tapeterna. Men ser du — även
om jag förde Emily till ett spritt språngande nytt marmorpalats,
skulle hon lägga sig att skura, så fort hon hunnit hänga om sig
en gammal skurkjol.
Jaha, hon fäktade och gick på till klockan ett på natten, och
klockan fyra var hon uppe och i farten på nytt. Och så höll
hon i — för så vitt jag begrep, slutade hon aldrig. Det var
skura och sopa och damma i ett kör, utom söndagarna, och då
bara längtade hon efter måndagarna, så att hon skulle få begynna
igen. Men det var hennes sätt att roa sig, och jag hade kunnat
försona mig me’t, om hon bara hade lämnat mig själv i fred.
Men se det ville hon inte. Hon ämnade fasonera om mig från
topp till tå, men se det går inte att lära gamla hundar sitta . . .
Jag fick inte komma in i rummen, såvida jag inte dragit av mig
skodonen och satt på mig töfflor ute på trappan. Jag var på det
strängaste förbjuden att röka en pipa tobak, såvida jag inte gick
ut i lagår’n. Och så talte jag ett så’nt slarvigt och ovårdat
språk . . . Emily hade varit skollärarinna i sina unga dagar, och
det kunde hon aldrig glömma. Så blev hon arg, när vi åt och
hon såg mig köra kniven i munnen.
Ja, så där höll det i, det var inte annat än ett hackande och
gnatande och kältande, ideligen, ideligen. Men om sanningen ska
fram, Anne, så var nog också jag rätt kitslig och förarglig. Jag
försökte inte ta emot lärdomarna som jag kunde ha gjort — jag
blev retad och vid dåligt humör, när hon anmärkte på mig. En
dag sa’ jag till henne, att hon hade inte klagat över mitt ovårdade
språk, när jag friade till henne. Det var ju inte värst finkänsligt
sagt ... En kvinna förlåter förr en man, att han slår henne, än
att han pikar henne för att hon tog honom med uppräckta händer. . .
Ja, så hankade och gick det som det kunde, och roligt var
det inte, men vi hade kanhända så småningom vant oss vid var-
andra, om inte Ingefära varit. Ingefära var den klippa, där vi
slutligen ledo skeppsbrott . . . Emily tyckte inte om papegojor,
Montgorhery, Anne. 209 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
