Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avonlea upplever en skandal.
ömtålig. Det skulle allt ha varit mat åt Måns — jag menar fru
Rachel Lynde — om hon fått veta, att min hustru rest ifrån mig
— eller vad tror du?
— Men somliga påstå, att det var ni, som reste från henne.
— Det var hon, som började, Anne, det var hon, som
började. Nu ska jag ta och berätta hela historien för dig, för
jag vill inte, att du ska tänka sämre om mig än jag förtjänar -
inte om Emily heller, för den delen. Men låt oss gå ut på ve-
randan. Allting är så gräsligt snyggt härinne att jag riktigt känner
mig olustig ... Jag ska väl vänja mig så småningom, när det
gått om en tid, men det kryar upp mig att titta ut på gården ...
Emily har inte hunnit med att snygga upp den ännu.
Så fort de slagit sig ned i lugn och ro på verandan, bör-
jade herr Harrison sitt lidandes’ historia.
— Jag bodde i Scottsford i Nya Brunswick, Anne, innan
jag kom hit. Min syster hushållade åt mig, och vi komrno mycket
bra överens, hon höll måtta med renligheten och lät mig vara i
fred och skämde bort mig - så påstår åtminstone Emily. Men
för tre år sedan dog hon. Innan hon dog, grubblade hon mycket
på, hur det skulle bli för mig, och till slut tog hon löfte av mig,
att jag skulle gifta mig. Hon rådde mig att ta Emily Scott, för
Emily hade själv pengar och förstod sig utmärkt på att sköta
hushåll. »Pyttsan,» sa’ jag, »inte vill Emily Scott så mycket
som se åt mig.» — »Fråga henne, får du väl höra,» sa’ syster
min, och för att ställa henne tillfreds lovade jag henne att göra det.
Jag gjorde det också. Och Emily tackade och svarte ja...
Aldrig i mitt liv har jag blivit så förbluffad, Anne — en stilig
och söt liten människa som hon, och så jag, gamle stofil. Jag
kan säga dig, att allra först tyckte jag, att jag hade vådlig tur...
Ja, vi blevo gifta och foro på en liten bröllopsresa upp till S:t
John på fjorton dagar, och se’n reste vi hem. Vi kommo hem
klockan tio på kvällen, och vill du tro mig, Anne, det hade inte
gått en halv timme, förrän människan låg på knä med skurbaljan
bredvid sig. Åja — jag ser nog, att du tänker, att det såg allt
ut så pass hemma hos mig, att det var väl behövligt ... Du
har ett mycket uttrycksfullt ansikte, Anne, jag läser uti det som
en öppen bok . . .
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
