Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skolmamsellens första dag.
skämmas framme vid katedern i en timme, och — ett straff, som
han fann vida kännbarare — Anne tog hand om hans gräshoppor.
Hon stoppade dem i en ask, och på hemvägen släppte hon ut
dem i Violernas dal. Men Morley trodde, både då och allt fram-
gent, att hon tog hem dem och behöll dem att roa sig själv med
på lediga stunder.
Den andre syndaren var Anthony Pye, som hällde de sista
dropparna av den flaska, som innehöll vatten till griffeltavlan, ned
på ryggen på Aurelia Clay. Anne tog Anthony avsides och ta-
lade med honom om vad man kunde fordra av en ung man med
både huvudets och hjärtats bildning — en gentleman alltså — och
hon inskärpte noga hos honom, att sådana aldrig brukade hälla
vatten ned på halsen på någon människa. Hon ville, att alla hen-
nes gossar skulle bli gentlemän, sade hon.
Hennes lilla föreläsning var både vänlig och rörande, men
tyvärr förblev Anthony absolut oberörd. Han hörde på henne un-
der tystnad, med samma trumpna ansiktsuttryck, och när han fick
gå, visslade han trotsigt. Anne suckade, men tröstade sig med,
att Rom byggdes inte på en dag. Man måste tydligen ha tid på
sig även för att vinna en Pyes tillgivenhet. I själva verket kunde
det nog vara tu tal om, huruvida en Pye hade någon tillgivenhet
att skänka bort, men Anne hyste goda förhoppningar i fråga om
Anthony, som bestämt kunde bli en rätt trevlig pojke, om han
bara lade bort sin fula vana att se tjurig och trumpen ut.
När undervisningen var slut och barnen hade gått, sjönk
Anne trött ned på sin stol. Hennes huvud värkte, och hon kände
sig märkvärdigt modlös. Hon hade intet verkligt skäl för att
känna sig besviken och missmodig, ty ingen svårare olycka hade
ju hänt. Men Anne var just nu mycket trött och benägen för att tro,
att hon aldrig skulle lära sig att tycka om att undervisa. Och hur
gräsligt skulle det inte bli att göra någonting, som man har mot-
vilja för, varenda dag, som Gud ger, i — ja, vad ska man säga,
kanske fyrtio år ? . . .
Anne var tveksam, huruvida hon skulle sätta sig och grata
ut nu medsamma eller vänta, tills hon kommit i lugnet på sin lilla
vita kammare därhemma. Innan hon hunnit fullt bestämma sig,
ljöd det ett trippande av höga klackar och ett frasande av siden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
