Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101 AUGUST S TRIND BERG
sköljda det odugliga, att stärka och genomsyra det som fans af undertryckta
möj-ligheter. Ett ocli annat svagt tillopp hade väl förut gjorts, ärligast af A. U. Bååth
och Carl Snoilsky, men äfven de funno det tjänligt att snart slå in på den gamla
banade stråkväg, som för till akademistipendium och ordensbånd. Med Strindbergs
»Röda rummet« brot realismens störtsjö in i svensk literatur.
Den outtröttligt oppositionelle och oförskräckt hänsynslöse unge skalden och
reformatorn skulle nog draga forsorg om att det icke blef stiltje igen. Hvarje
an-fall från motståndarnes kompakta led äggade honom endast att tvinga murbräckan
ännu djupare in i lögnens och fördommarnes traditionshälgade bålvärk. Som den
äkte reformatorn ägnar och anstår ryggade han icke tillbaka för något: politik och
religion, literatur och konst, det enskilda som det offentliga lifvet — allt fick sin
välförtjänta del.
Att ränsa den svenska reaktionens Augiasstall var ett arbete vårdigt August
Strindbergs revolutionara oppositionsträngtan, hans mäktiga andes filosofiska djup,
hans okufliga energi, hans hänsynslösa reformationsifver, hans bitande satir och
hans masterliga pänna. Det Sisyfusvärk Strindberg hiir uträttat skall hans land och
folk en gång tacka honom för — under de långa arbetsdagarne var det icke tack
han skördade och ännu har hans eget land icke offrat honom för mycket
erkän-nande därför. —
Det är den skeptiska grundtonen i Strindbergs naturel, som under alla dessa
år äggat honom till ny och fortsatt kamp. Tviflet blef driffjädern i hans hela
lite-rära produktion, det evigt flackande och vakna tviflet, som sökte in på de mast
skiida områden, forskande gick på djupet af tingen och ett ögonblick flammade
upp i hänförd entusiasm för att strax därefter rata allt det som han själf förgyllt
upp och flyga vidare på sökande, irrande färd.
Under ett fjärdedels sekel har Strindberg i sig samlat alla de andliga
strömnin-gar, som satt svallvågor i hans rikt upprörda tid. Men representanterna för dessa
strömningar lyckades han aldrig ena omkring sig. Icke ens ungdomen fann skäligt
att fylka sig omkring honom, som på grund af sin andes storhet och sitt
oför-färade mod borde varit all stark ungdoms själfskrifne höfding. Orsaken därtill är
väl till dels att söka däri att Strindberg själf alitid så hastigt öfvergaf de egna
idealen för att uppställa nya, men framför allt tror jag den ligger i diktarens egen
natur. Han är en erupterande naturkraft, en oförbrännelig krater, som slungar
sina gigantiska tankar ut öfver all världen, stickande sinnena i brand och väckande
hat och förfäran bland reaktionens ljusskygga mullvadsyngel. Och det är det
sorgliga med en stor del af vår tids ungdom — icke minst den svenska — att den så
gärna går i de trånghjärnade och smalbröstade akademiauktoriteternas ledband.
Och att den är ßå rädd för en frisk vind eller en salt bränning. Då bland svensk
ungdom några enstaka trädt fram, sittande inne med icke endast förutsättningarne
men också viljan att föra tidens stora idéer något närmare ett realiserandets mål,
då har döden tyvärr skördat dem midt i ungdomens vår. Man minnes med smärta
och saknad män som Edvard Fredin, Pelle Molin och Emil Kléen.
Tviflet och det däraf följande sanningssökandet tog under årens lopp den geniale
skalden allt mer och mer fången. De sociala frågorna lämnades åt sitt öde och den
ljusträngtande och sanningssökande anden förirrade sig allt längre in i gudstrons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
