Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aluminium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hon vore en malm, hvarutur man kunde utsmälta en
metall, som skulle göra sjelfva silfret rangen stridig.
För att framställa aluminium ur dess föreningar
följer man samma princip som vid framställningen af
jern ur dess malmer; man gör metallen fri derigenom,
att man låter en annan kropp, som har större frändskap
till syret än aluminiet, inverka på lerjorden. Sådana
kroppar äro de lätta metallerna kalium och natrium.
Man kunde nu sönderdela lerjorden omedelbart genom
kaliummetallen; emellertid har Wöhler funnit det
mera fördelaktigt att till aluminiets framställande
använda kloraluminium, och senare har Rose i Berlin
användt fluoraluminium, hvars anskaffande ej möter
synnerlig svårighet, då man har det temligen rent i
det på Grönland i stora massor förekommande mineralet
kryolit. Man upplägger i en degel hvarftals, vare
sig man nu begagnar lerjord eller fluoraluminium,
en af dessa föreningar och kaliummetallen, så
att alltid på ett hvarf kalium följer ett annat af
lerjord eller fluoraluminium. Derpå upphettas massan
så småningom. Redan vid temligen låg temperatur
börjar kaliet smälta och sönderdelar genast den
närliggande aluminiumföreningen, sa att det t. ex.,
om kloraluminium användes, ifrån detta tager bort
kloren, hvarmed det förenar sig till klorkalium
och gör aluminiet fritt, hvilket man vid massans
upplösning i vatten erhåller på bottnen af kärlet som
ett grått pulver. Den kemiska processen försiggår
med en sådan häftighet, att hela massan kommer i en
stark glödgningshetta och att man får väl akta sig,
att ej kärlet sönderspränges.
Efter alldeles samma förfaringssätt som Wöhler
framstälde Deville 1853 aluminium. Sedermera ha
några förändringar blifvit vidtagna, som dock ej
förete några väsentliga olikheter. I stället för
kalium använder man natrium, som är billigare och
dessutom förhåller sig på samma sätt som kalium. Den
franska industrin begagnar sig uteslutande af denna
metall. Man har äfven försökt att helt och hållet
undvara de lätta metallerna, utan att man dock
ännu på denna väg lyckats uppnå något praktiskt
resultat. Parisutställningen 1867 hade ej att
uppvisa något framsteg i aluminiumfabrikationen
sedan utställningen i London 1862. Aluminiumtekniken
bearbetar fortfarande ett material, som är framstäldt
genom reduktion med natrium. Vid användningen ät
kloraluminium i stort blandar man det med koksalt för
att minska dess flygtighet i högre temperatur. Till
10 delar af denna blandning sätter man 5 delar kryolit
som flussmedel samt 2 delar natrium och utsätter
hela massan i en flamugn, hvars botten blifvit på
förhand uppvärmd, för stark hetta, tills hon smält
och flyter lugnt, hvarefter hon uttappas, .då först
slaggen utrinner och derpå aluminiet, hvilket sedan
renas genom omsmältning i grafitdeglar.
Framställningen af rent kloraluminium fordrar ren
lerjord. Särdeles vigtig för aluminiumindustrin var
derför upptäckten i departementet Var (i bergpasset
Ollioules i närheten af Toulon) af ett mineral, som
förekommer i så stora massor, att det utgör föremål
för grufbrytning. Mineralet består af 60 procent
lerjord, 25 procent jernoxid, 3 procent kiselsyra
och 12 procent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
