Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Textil- och beklädnadsindustri, av G. Sellergren - Vävnaders appretering, blekning, färgning och tryckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
TEXTIL- OCH BEKLÄDNADSINDUSTRI.
f)På fibern framställda azofärger. Dessa färgämnen hava
användning blott för växtfibrer. För uppfinningen och införandet i praktiken av
metoden att framställa olösliga azofärger på fiber har man huvudsakligen att tacka
Holli-day, Grässler, Schmid m. fl. Fibervaran genomdränkes med i etsnatron löst fenol
och passerar sedan genom en lösning av en diazoterad amidoförening. Metoden lämpar
sig bäst för garn och vävnader, sämre för lös fiber. På sådant sätt framställda azofärger
hava kommit ganska mycket i bruk såväl för färgning av bomull som vid
kattuntryck-ning. Liksom azofärgerna i allmänhet giva de huvudsakligen orange, röda och bruna
färger, av vilka paranitranilinrött, som beredes av naftol och paranitranilin och som
i många fall undanträngt turkiskt rött, är viktigast.
g) Svavelfärgämnen. Dessa färger hava på senare tider fått mycket
stor användning för färgning av bomullsvaror. Den första svavelfärgen, cachou de Laval,
upptäcktes år 1873 av Croissant och Bretonnière och framställdes genom
upphettning av organiska ämnen, såsom sågspån, torv eller kli etc. med svavelnatrium. Dylika
svavelfärger förhålla sig vid färgningen på samma sätt som indigo, i det att färgen
framträder på godset först vid en efter behandlingen i färgbadet försiggående
oxidation. År 1893 infördes i handeln en ny svavelfärg, efter uppfinnaren kallad vidalsvart,
och härefter följde det ena patentet på det andra i mycket stort antal. De föras i
handeln under olika benämningar av olika fabriker, såsom svavel-(Berlin),
immedial-(Cassella), ka tigen-(Bay er), tiogen-(Höchst), pyr ogen-(Basel), kryogen-(Badische) färger.
De utmärka sig för ganska stor äkthet. Godset behandlas i en först ljum, sedan 70—80°
C. varm lösning av färgämnet och förvaras sedan i luften för oxidation; i vissa fall
fordras en efterbehandling med ånga. För ökning av ljus- och tvättäktheten göres en
efterbehandling med salt-, svavel- eller (bättre) salpetersyra eller surt kromsyrat kali,
övermangansyrat kali och kopparvitriol eller järnsalter. För färgning av yllevaror kan
denna metod ej tillämpas på grund av den förstörande inverkan av svavelalkalier på
ullsubstansen vid högre temperatur.
h) Kypfärgämnen. Härmed förstås sådana färgämnen, vilka äro olösliga
i vatten och andra i färgerier brukliga lösningsmedel och som först genom en reduktion
övergå till lösliga leukoföreningar. Hit hör först och främst indigo, som visserligen är
ett naturligt färgämne men numera räknas till de konstgjorda. Till en början infördes
i marknaden ett antal blå brom- och klorsubstitutionsprodukter av indigo. Genom
utbyte av amidgruppen i indigo mot svavel lyckades Friedländer framställa ett
blå-rött kypfärgämne, som av Kalle & Co. fördes i handeln under namn av
tioindigo-rött. Med det år 1901 av Bohn upptäckta, av Badische Anilin- und Sodafabrik
i handeln införda färgämnet indantren tillkom en ny grupp kypfärger. Man har
indelat kypfärgerna i två klasser: indigoida färgämnen och antrachinon-kypfärger. Till
de senare höra de många indantrenfärgerna (blått, gult, orange, grått, grönt, rött,
violett och brunt). Med en kyp förstår man en alkalisk lösning av en leukoförening
eller med andra ord uttryckt, en lösning i vatten av en leukoförenings alkalisalt,
använd till färgning. Förutom färgämnet måste kypen innehålla alkali och ett
reduktionsmedel, och det för reduktionen nödiga vätet kan i kypen framställas på olika sätt.
Allt efter de härvid använda medlen erhålla kyparterna olika benämningar. Vid
färgning med indigo beredes först en (gulfärgad) lösning av indigovitt eller leuko-indigo
i svag lut (kypen), vari färggodset dränkes, varpå det upptages och utsättes för
luftens inverkan, då den gulaktiga färgen övergår i grönt och slutligen i blått genom
bildande av indigotin med någon, stundom knappt märkbar toning i rött av indigo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
