Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenledningar, av Victor Jansa - Vattnets beskaffenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTENLEDNINGAR. VATTNETS BESKAFFENHET.
205
Fig. 216. Dödlighet i tyfus i Pittsburg åren 1900—1910,
angiven i antal dödsfall per 100 000 inv.
Stor hårdhet förorsakar olägenheter vid tvätt, i det att kalken ingår en olöslig
förening med tvålen och utfälles såsom en flockig bildning. I ångpannor bör hårt vatten icke
användas, emedan det förorsakar bildning av pannsten. Hårdhetens avlägsnande
kräver ganska invecklade metoder, varför dylik behandling sällan förekommer vid
kommunala vattenledningsverk.
Järn och mangan tillåtas endast i mycket små mängder. För järnhalten brukar
gränsen sättas till 0.3 mg pr liter.
Kolsyran finnes i vattnet på tre olika sätt, nämligen i bunden, halvbunden och fri
form. Den bundna kolsyran innehålles i karbonat och den halvbundna i bikarbonat,
medan den fria kolsyran
ut-göres av i vattnet löst
kol-syregas. En viss mängd fri
kolsyra åtgår alltid för att
hålla bikarbonatet i lösning.
Finnes mera fri kolsyra än
som kräves för detta
ändamål, kallas överskottet
aggressiv kolsyra, emedan den
har förmåga att upplösa
olösligt karbonat till bikarbonat.
Den verkar dessutom frätande
på järn, varför den icke får
förekomma i större mängd i
vattenledniu gs vatten.
De organiska ämnena i
ett vatten kunna i allmänhet
icke kvalitativt bestämmas,
vilket icke heller är
nödvändigt. Det är tillräckligt att
undersöka deras totala mängd.
För detta ändamål tillsättes
efter vissa
försiktighetsåtgärder ett kraftigt
oxidations-medel, vanligen
kaliumper-manganat, varigenom de
organiska ämnena i vattnet
lång
samt förbrännas till koldioxid och vatten. Syreförbrukningen utgör därvid ett direkt
mått på mängden av de organiska ämnena. Man brukar ej tillåta högre
kaliumper-manganatförbrukning än 10 mg pr liter, motsvarande en syreförbrukning av 2.5 mg
pr liter.
En egenskap hos vattnet, som är av stor betydelse bl. a. vid kontrollen av vissa
vattenreningsprocesser, är vattnets surhetsgrad eller vätejonkoncentration (pH).
Destillerat vatten är neutralt, d. v. s. varken surt eller alkaliskt.
Föroreningar av biologisk natur utgöras huvudsakligen av alger och bakterier.
Algerna äro av mindre betydelse. Någon gång kunna de, om de förekomma i stora
massor, giva vattnet en dålig lukt och rent av omöjliggöra vattnets användning, men dylika
fall äro sällsynta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
