Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenledningar, av Victor Jansa - Vattentillgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTENLEDNINGAR. VATTENTILLGÅNG. 199
Vid beräkning av en för vattenledningsändamål avsedd ytvattentillgång bör man
försiktigtvis utgå från nederbördens minimivärden. Under svåra torkår kan
årsnederbörden sjunka ända till hälften av den normala, och det kan hända, att under en hel
månad ingen nederbörd faller.
Av den nederbörd, som man sålunda med säkerhet kan påräkna under ett år,
kommer såsom redan nämnts blott en del ytvattensystemen till godo, under det att resten
absorberas av vegetationen eller infiltreras i grunden. Avdunstningen bestämmes
medelst avdunstningsmätare, men resultaten äro osäkrare än vid nederbördsmätning. I
mellersta Sverige utgör avdunstningen i genomsnitt c:a 500 mm per år, men torde under
torra år kunna stiga till närmare 1 000 mm. Från jordytan i dess helhet är
avdunstningen mindre, ehuru gräsbevuxna områden under vissa förhållanden kunna sända
ännu mera vatten till väders.
Infiltrationens storlek bestämmes i främsta rummet av grundens beskaffenhet.
Den varierar inom vida gränser och är mycket svår att bestämma, ty oftast återbördas
en stor del av den infiltrerade nederbörden till något öppet vattendrag.
Ett tillförlitligt värde på ytvattenavrinningen erhålles därför enklast genom direkt
mätning. Vid uppskattning av avrinningen från ett visst nederbördsområde har man
stor nytta av redan utförda undersökningar för liknande områden. I största
allmänhet torde kunna sägas, att ytavrinningen i medeltal under en längre tidsperiod
uppgår till c:a 60 % av nederbörden för hela landet, men endast till 30 % för det
sydligaste Sverige.
Grundvatten. Såsom redan nämnts uppstår grundvatten huvudsakligen genom
infiltration av nederbörd och i vissa fall av vatten från floder och sjöar. Vattnet
nedtränger genom de porösa jordlagren så långt, att det slutligen påträffar ett
ogenomträngligt lager, t. ex. berg eller lera, vilket sålunda bildar grundvattenströmmens
bädd.
Under sitt lopp genom grunden undergår vattnet flera viktiga förändringar.
Sålunda frånskiljas alla uppslammade ämnen och bakterier samt utjämnas vattnets
temperatur. I stället upptages kolsyra, varigenom vattnet får förmåga att lösa vissa
mine-raliska ämnen.
Enligt den s. k. kondensationsteorien skulle grundvattnet huvudsakligen uppkomma
genom kondensation av vattenånga ur luft, som cirkulerar genom de övre jordlagren.
Ett sådant förhållande äger otvivelaktigt rum i starkt förklyftade bergformationer,
men i fin sand går däremot en del av det redan infiltrerade vattnet förlorat genom
avdunstning.
Utloppet för en grundvattenström utgöres vanligen av en sjö eller ett rinnande
vattendrag, som benämnes grundvattenströmmens recipient. Om det
grundvattenförande lagret upphör eller om grundvattenströmmen stiger över markens nivå
utströmmar vattnet i form av en källa.
En grundvattenström liknar i mycket en vanlig flod. Dess bädd utgöres av ett
ogenomträngligt jord- eller berglager och vattnet sättes i rörelse av tyngdkraften.
Strömmen söker sin väg åt det håll, där det minsta motståndet råder. Det genomsläppliga
lagrets mäktighet kan variera på mångfaldiga sätt. Än bildar det en trång passage,
än breder det ut sig över en stor yta. Stundom inneslutes det på alla sidor av
ogenomträngliga lager. En grundvattenström, som endast vid bottnen begränsas av
ogenomträngligt material, säges vara fri. Begränsas den på detta sätt även upptill, varvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
