Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Hamnarnas tekniska anordning, av P. G. Hörnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
VATTENBYGGNADER.
mycket stor betydelse ur kostnadssynpunkt. Att bygga kistan några decimeter högre
kostar ej många kronor per längdmeter, icke heller den motsvarande stenfyIlningen.
Däremot kan det vara förenat med stora svårigheter att på en stenkista, som ej når
högre än till lågvattenytan, bygga en solid mur. Det noterade lägsta vattenståndet
förekommer ju ytterst sällan, kanske en gång per mansålder. I regel står vattnet mycket
högre, vilket i förening med vågsvallet gör, att såväl murning med brukfogar som
utförandet av betong blir tidsödande och dyrt.
Vid kaj byggnader på stenkistor och pålar är problemställningen analog. Dyrast blir
den del av kajmuren, som måste utföras under vatten. Låter man åter stenkistan eller
pålarna sträcka sig till allt för stor höjd, rasar muren förr eller senare. I allmänhet gå vi
längre i våra krav på säkerhet än tyskarna och göra därigenom våra hamnar något
tio-eller hundratusental kronor dyrare än vad de kanske behövt vara.
Därigenom fördröj es emellertid den förstörelse genom röta, som förr
eller senare kommer att inträda i de svenska kusttrakter, där
landhöjningen ännu pågår (jfr sid. 27).1
Ett annat jämförelsevis billigt sätt att med användning av trä
och sten åstadkomma större sammanhängande enheter består däri,
att man av lätt böjliga kvistar och grenar binder ihop stora mattor,
i vilka stenfyllningen rullas in, varefter hela sänkstycket placeras i
sitt bestämda läge. Ibland blir sammanhållningen tillräcklig, utan att
stenmaterialet rullas in i mattorna. Kvistarna och grenarna bindas ihop till runda avlånga knippen,
jaskiner, som bredas ut varvtals, varefter över dem fylles sten i sammanhängande skikt.
Trots de försiktighetsmått man måste tillgripa för att förebygga röta, har trävirke
vunnit vidsträckt användning i många hamnar. Men långt ifrån i alla. I vatten av
större salthalt förekomma nämligen levande organismer, som angripa och på otroligt
kort tid, ett eller annat år, ödelägga virket. Den farligaste av dessa är pålmasken, av
vilken förekomma flera arter. En av dessa, teredo giganten, lever i tropiska hav. Dess
längd lär kunna uppgå till 1.8 m, tjockleken till 7 cm. I Nordsjön, och vid inloppet till
Östersjön förekommer en mindre art, teredo navalis, som blir 20—30 cm lång och 1—2
cm tjock. Den är vitgrå, geléartad och genomskinlig. Endast vid huvudet skönjer man
ett mörkt, ogenomskinligt kärnparti. De i vattnet simmande, ytterst små larverna
borra sig ett för blotta ögat knappast märkbart hål genom stockens yta. Väl inne i
stammen, som de sedan aldrig lämna, gnaga de sig fram längs fibrerna. Vid ytlig
granskning kan pålen förefalla frisk och stark. Sågar man av pålen, finner man, att den består
av endast tunna glasyrartade skal mellan de cylindriska rum, där skadedjuren •— vart
och ett isolerat från de övriga —■ haft sin hemvist resp, sin förrådsbod, jfr fig. 17.
Där pålmask förekommer i större mängder, angriper den och förstör — ehuru mer
eller mindre långsamt — allt oskyddat trävirke. Den härjar svårast vid och omkring
lågvattenytan, aldrig ovanför högvattenytan eller på större djup än 0.5 m under
bottenplanet. En pålen omgivande mantel av plåt eller betong skyddar mot angrepp.
Kreosot-dränkt virke motstår till en tid förstöringen. I Köpenhamn hoppades man för något
årtionde sedan hava funnit en jämförelsevis billig, tillfredsställande lösning av
problemet. I pålens yta inslogos på små inbördes avstånd spikar av några få centimeters längd.
Dessa rosthärdar skulle göra virket mindre begärligt. Metoden tillämpas, så vitt förf.
1 Dylik förstörelse kommer att drabba även andra på stenkistor och pålar uppförda
byggnadsverk. I Stockholms slott, som dock är endast ett par hundra år gammalt, hava inträtt flera
decimeter stora sättningar, beroende därpå, att de övre delarna av de pålar, som bära upp grundmurarna,
till följd av landhöjningen råkat bliva utsatta för luftens inverkan och ruttnat.
Fig. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
