Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Hamnarnas tekniska anordning, av P. G. Hörnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMNARNAS TEKNISKA ANORDNING.
37
vid lägre temperaturer. De äro starkt utsatta för angrepp av borrmusslor, pholas
dactylus, och krossas snart vid upprepade hårda stötar.
Väl utförd betong är föga underlägsen de primära bergarterna i fråga om
temperaturhärdighet, specifik vikt och förmåga att motstå slitning. Emellertid har man på sina
ställen nödgats konstatera, att betongen i viss grad åverkats av i vattnet förekommande
salter, medan å andra ställen, där förhållandena varit ungefär likartade, betongen väl
bestått provet. I brist på annan förklaringsgrund måste de mindre goda resultaten
hänföras till bristande sakkunskap och omsorg vid betongens utförande. I varje fall har
svårigheten att för överkomlig kostnad åstadkomma granit eller därmed jämförliga
bergarter i tillräckliga mängder och i tillräckligt stora block medfört, att betongen
under senare årtionden vunnit ofantligt vidsträckt användning, därvid utnyttjats otaliga
tillfällen att göra nya erfarenhetsrön och åstadkomma allt bättre resultat. Sedan några
år tillbaka är det — tack vare tillkomsten av bättre cement — möjligt att tillverka en
betong, som uthärdar långt större tryckbelastning än den bästa betong, som
tillverkades vid början av detta århundrade. En annan utomordentligt värdefull egenskap hos
detta nya material är, att det hårdnar på otroligt kort tid. Därigenom ökas i hög grad
dess användbarhet vid vattenbyggnader. Under arbete vid havsstränderna kommer det
nämligen ofta an på att utnyttja kortvariga perioder av stiltje och lågvatten. Även
konsten att tillverka betong under vatten har under senare år gjort storartade framsteg.
De metoder härför, som godtogos för ett par årtionden sedan, äro numera ur räkningen.
Man har även lärt sig att till cementet foga ingredienser, som gör det mera
motståndskraftigt mot inverkan av salter. Även om alla önskemål ännu icke äro uppfyllda, vågar
man dock uttrycka den förhoppningen, att inom kort kommer att stå till
vattenbyggarens förfogande ett betongmaterial, som fyller alla rimliga anspråk på styrka och
beständighet.
Redan har framhållits betydelsen av att de sammanhängande enheter, av vilka
vågbrytaren består, besitta stor vikt. Ett bekvämt sätt att åstadkomma detta, utan
att därvid behöver finnas tillgång till dyrbar redskap, är att av timmer foga ihop stora
kistor, som bogseras till sina bestämda platser och där sänkas genom iförande av
sten-fyllning. Den genom längs- och tvärgående innerväggar kraftigt utstyvade kistan, som
Utan svårighet kan givas mycket betydande dimensioner, bildar jämte sitt innehåll en
mycket tung och motståndskraftig kropp, i dagligt tal kallad stenkista.
Torrt trävirke angripes ej av vanlig röta, icke heller det trävirke, som är ständigt
nedsänkt i vatten. I träskmarker hava påträffats friska stockar, som befunnits vara
lämningar av bostäder, uppförda för årtusenden sedan. Däremot ruttnar virket hastigt
om det utsattes för omväxlande luft och väta. Inom några få år är en grov stock totalt
fördärvad. Stenkistan — liksom övriga vid vattenbyggnad använda träkonstruktioner
— bör därför ej nå så långt över lågvattenytan, att dess övre delar utsättas för risken
att tidtals torka. En och annan konstruktör går så långt i försiktighet, att han icke låter
trävirket nå högre än till lågvattenytans höjd. Tyska fackmän söka hävda, att det icke
är förenat med risk att i kusthamnarna vid Östersjön låta träkonstruktionerna sträcka
sig 15—20 cm över medelvattenytan. Såsom skäl härför uppgives, att det vågsvall, som
vanligen förekommer i dessa hamnar, är tillräckligt för att hålla trävirket vattendränkt
intill denna höjd. Motsvarande höjdsiffra för hamnarna vid Nordsjön angives vara
1—1.5 m över medellågvattenytan, d. v. s. över medelhöjden av vattenstånden vid
övergången från ebb till flod.
Frågan om till vilken höjd träkonstruktionen kan uppföras utan fara för röta är av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
