Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångpannor - Olika eldstäder och eldningsapparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNGPANNOR. olika eldstäder och eldningsapparater.
313
stor askprocent, men denna bildar sällan slaggkakor, utan endast löst pulver, som lätt
kan avlägsnas från eldningsapparaten och eldstaden.
Planrost för liandeldning-.
Den handeldade planrosten är den äldsta av alla eldningsapparater och användes
allt fortfarande i stor utsträckning vid sjöpannor och lokomotivpannor. Vid fasta
landanläggningar förekommer den däremot i allt mindre omfattning, oaktat den är den
billigaste av samtliga eldningsapparater. (Härvid bortses från alla
värmeledningsan-läggningar och dyl.) Orsaken härtill är dels att man som regel ej uppnår lika hög
pannverkningsgrad med den handeldade planrosten som med andra eldningsapparater,
dels även att den kräver mera arbete för sin betjäning än de mera automatiskt arbetande
rosterna. Verkningsgradens lägre värde beror på att bränsleinmatningen är
inter-mittent och att kall luft inströmmar varje gång eldstadsluckan öppnas för inkastning
av bränsle. Med en skicklig eldare kan man dock även vid denna rost uppnå en ganska
god verkningsgrad.
Vid sjöångpannor är man fortfarande i stort sett hänvisad till handeldning.
Fartygets rörelse i sjön liksom vikten av att undvika alla komplicerade och skrymmande
Fig. 274—275. Planrost.
konstruktioner ställa sig här hindrande i vägen för införandet av automatiska
eldningsapparater. Utrymmesskäl och den starkt varierande belastningen hindra vid lokomotiv
användandet av annan rost än planrosten.
Praktiskt taget alla slag av fasta bränslen kunna eldas å planrost. Figurerna 274—
275 visa densamma sådan den vanligen konstrueras för slaggbildande bränslen, framför
andra stenkol. Konstruktionen medger slaggens uppbrytande underifrån med lämpligt
spettverktyg. Den passar däremot ej lika väl för alla mindervärdiga bränslen, vilka
vanligen vid förbränningen falla sönder så mycket, att en ej obetydlig procent oförbränt
bränsle skulle förloras mellan de glest sittande roststavarna.
Figuren visar att rosten sammansättes av ett antal invid varandra liggande
roststavar, vilka anbringas i en något lutande ställning i eldstaden. Stavarna tillverkas
vanligen av kokillhärdat gjutjärn i syfte att få hård yta, så att slaggen ej så lätt må
bränna fast vid densamma. Mellanrummen mellan roststavarna få ej väljas godtyckligt
stora, utan avpassas efter bränslets egenskaper. Ju finkornigare bränslet blir under
förbränningen, desto smalare luftöppningar väljas. Avståndet mellan stavarna varierar
sålunda mellan 3 och 12 mm.
Den »fria» rostytan utgör vid kol och koks i regel 25-—40 % av den totala, vid
brunkol, torv och ved däremot endast 15—20 %.
Erfarenheten visar att man vid naturligt drag kan förbränna 80—100 kg kol pr
timme och m2 total rostyta. Vid forcering stiga dessa siffror till 130—150 kg. Användes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
