Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte Läsningen. Berättelser från Finlands krigiska tid - 151. Slaget vid Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och krutröken råkade han in ibland fienden. En
gevärskula krossade hans arm. Han sjönk blödande ur sadeln,
genomborrades av kulor, av värjstyng och blev liggande
okänd under hästarnas hovar. En enda vän, en tysk
yngling, blödde vid hans sida. Snart förkunnade konungens
lösa häst med den blodiga sadeln sin herres fall.
Vid denna tid, kl. I på dagen, hade det första svenska
anfallet blivit tillbakaslaget, men vid nyheten om
konungens död glömde hans krigare sina sår och sin trötthet.
Det var, som om livet förlorat sitt värde, när den största,
den bästa hjälten var fallen. Åter stormade alla ånyo
framåt, och hertig Bernhard tog överbefälet. Stålhandske
nedslog allt, som kom i hans väg; han tog tillbaka den
plats, där konungen stupat. Hela Wallensteins här
sviktade och brast sönder, då i detsamma ett rop hördes:
»Pap-penheim kommer!» Och Pappenheim kom som ett
rytande lejon med 1,500 ryttare. De kejserliga fingo nytt
mod; det blev en förfärlig strid. Svenska fotfolket, bland
vilka funnos 200 savolaksare, vek icke tillbaka; det
stupade i långa led på sin plats, och slaget syntes förlorat.
Men Gud satte den dagen ett mål för många hjältar.
Pappenheim visste icke om konungens död och sökte honom med
brinnande stridslust. »Var är den svenska konungen?»
— »Där», sade man, »där rider han i spetsen för finnarna!»
Dit red Pappenheim, och där stupade han. Många trodde,
att han föll för Stålhandskes kula. Ingen var så älskad
som Pappenheim bland de kejserliga; med honom föll
deras mod, och med häpnad sågo de en ny svensk här
liksom växa ur jorden. Det var 5,300 tyskar, som
konungen ställt bakom slaglinjen, och som hittills icke deltagit
i striden. Med deras bistånd framryckte den till döds
utmattade svenska hären för tredje gången, och nu var den
dyrt köpta segern äntligen vunnen. Solen gick ned,
mörkret bröt in; Wallenstein måste utrymma slagfältet. Där
lågo 10,500 döda och sårade; bland dem 4,500 svenskar,
finnar, skottar och tyskar, som blött vid konungens sida.
Konung Gustav Adolf återfanns långt inpå natten vid
facklornas sken bland hopar av döda, plundrad, naken,
söndertrampad av vänner och fiender, som ridit över hans
kropp. Sällan har en jordisk storhet blivit så krossad i dö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
