Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte Läsningen. Berättelser från Finlands krigiska tid - 151. Slaget vid Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
römda Kronenberg och hans ryttare, som stolta kallade
sig »de oövervinneliga». Kronenberg stupade; hans
oövervinneliga blevo slagna på flykten.
Äntligen tvungos de båda härarna av hunger och
sjukdom att lämna lägren. Konungen hade åter vänt sig mot
Bayern, när ett bud kom på hösten, att Wallenstein
härjande inryckt i Sachsen. Strax ilade konungen åter dit
och erfor, att Wallenstein spritt sina trupper i
vinterkvarter samt bortskickat Pappenheim med de bästa ryttarna.
— »Nu», sade konungen, »tror jag sannerligen, att Gud
givit fienden i våra händer.» Och han beslöt att överraska
Wallenstein vid staden Liitzen i landet Sachsen.
Allt berodde på att kunna slå fienden oförberedd, innan
Pappenheim hann tillbaka. Men svenska hären måste
marschera över nyss plöjda åkerfält, uppblötta av
höstregnet. Anfallet fördröjdes, Wallenstein fick tid att samla
sin spridda här. Den 6 november 1632 bröt in. Det var
en mulen höstdag med tät dimma. Konungen hade ej
velat påtaga harnesk, emedan han kände smärta av gamla
sår. Han sade: »Gud är mitt harnesk.» Under dimman
och väntan talade han till sina krigare. Han uppstämde
Luthers psalm: »Vår Gud är oss en väldig borg» samt
därefter: »Förfäras ej, du lilla hop», vilken psalm han själv
hade skrivit kort förut. De mörka, töckniga lederna
stämde in, och där låg ett djupt allvar i denna högtidliga
sång, som för så mången var en dödsberedelse.
Kl. II kom en lätt vind, som något skingrade dimman.
Konungen knäppte händerna kring svärdfästet och bad:
»Jesu, Jesu, låt oss i dag strida till ditt heliga namns ära!»
— I samma stund begynte kanonerna dundra, och man
såg staden Iyiitzen brinna.
Stålhandske med 500 finska ryttare stod åter ytterst på
högra flygeln under konungens eget befäl. De sprängde
med hela svenska hären fram över djupa diken, kastade
fiendens första led över ända och togo hans kanoner, I
andra ledet mötte dem svarta ryttare, klädda i järn.
Konungen ropade: »Stålhandske, grip an de svarta
karlarna; de komma att göra oss ont.» Stålhandske högg in,
och striden blev hård. Konungen red åt ett annat håll,
han red fort, och få kunde följa honom. Under dimman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
