Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
industriella demokratien. De förordar
nationaliseringen, d. v. s. den statliga formen av
socialismen. Statssocialismen är den yngsta,
överallt krampaktigt eftersträvade formen av
den nationella kapitalismen för att bevara dess
herravälde. Den genomfördes redan i Ryssland
före 1925 och genomföres för närvarande i
bestämda doser i hela Europa. Nationalisering
av jorden och av naturrikedomarna under och
ovan jorden betyder, att de kommer att
förvaltas genom staten och till fördel för staten och
dess gunstlingar. Nationaliseringen kan
genomföras medelst köp så som Bismarck gjorde med
de tyska järnvägarna förra århundradet eller
som arbetarregeringen i England gör i våra
dagar genom att köpa upp nationalbanken,
kolgruvorna ete. Eller den kan också genomföras
genom att all privategendom exproprieras till
förmån för staten. Denna metod användes i
regel endast under en revolution som
exempelvis i Ryssland 1917—18. Om emellertid
rikedomarna kommer i statens besittning genom
köp eller expropriation, blir resultatet i visst
avseende ett och detsamma.
bägge fallen utgår man från den förutsätt-
ningen, att staten är en rättvisare
arbetsgivare än den private företagaren. Arbetarna
hoppas på bättre arbetsvillkor, högre löner och
bättre sociala förhållanden, och allmänheten
lever i den uppfattningen, att profiten i de
statliga företagen kommer det allmänna
tillgodo. Och statsborgaren känner sig själv som
delägare i det hela. Man tror, att man gör slut
på den sociala orättfärdigheten genom
nationaliseringarna, och ett fåtal kan inte längre berika
sig på de mångas bekostnad.
Socialdemokraterna och kommunisterna har sedan årtionden
predikat denna lära, och nu tror hela
arbetarvärlden på den.
Vid första anblicken tycks nationaliseringen
vara ett framsteg, särskilt i jämförelse med
privatföretag. Tittar man emellertid närmare
på saken, så är detta framsteg mera fiktivt än
verkligt. Staten är i och för sig ingalunda en
bättre arbetsgivare än den enskilde företagaren.
Även nazisterna var anhängare av
nationalisering, som de t. o. m. bedrev aktivt, ty ett
förstatligat näringsliv är lättare att styra för staten
än ett privat. Om diktatorer står i spetsen för
182
staten eller om byråkrater eller korrumperade
politiker bemäktigar sig profiterna från de
nationaliserade industriföretagen, t. ex. i form av
oproportionerligt höga löner ete. — som det
förekommer i dagens Sovjetryssland —, då
betyder nationaliseringen ingalunda en fördel för
arbetarklassen. Har arbetarklassen inget
direkt inflytande i de nationaliserade företagen,
på ledningen, lönerna, fonderingen ete., så är
nationaliseringen inget eftersträvansvärt mål.
Även i nationaliserade företag är hela
personalens kontroll och delaktighet i ledningen
förutsättning och garanti för att allt går rätt till
och att nyttan kommer det allmänna tillgodo.
Denna kontroll och delaktighet i ledningen är
samtidigt vägen från nationalisering till
socialisering och till den industriella och ekonomiska
demokratien.
Nationaliseringen allena är inte lika med
näringslivets, ekonomiens demokratisering, Den
motsvarar inte heller det stora modekravet, som
tar sig uttryck i ropet på demokrati.
Näringslivet leds som en militär organisation från
toppen, och massorna på de nedre trappstegen
1 den sociala hierarkien får ingenting att säga
till om. Arbetarorganisationerna kan därför
inte nöja sig med nationalisering. Den förblir
en åtgärd ovanifrån och nedåt, som arbetarna
inte har någon direkt del i och vars nytta för
gemenskapen är av tvivelaktigt värde.
I påfallande motsats till nationalisering eller
”socialisering från toppen” står kollektivisering
eller ”socialisering nerifrån”. Den genomfördes i
Spanien under inbördeskriget 1936—39.
Socialiseringsprocessen började med kollektivisering
av företagen genom de där anställda arbetarna
och tjänstemännen. Kollektiviseringen var
första etappen. Så småningom sammanslöt sig de
kollektiviserade företagen inom en industri,
först lokalt, därpå distriktsvis och läns- eller
provinsvis och slutligen i många fall inom hela
landet och bildade ett storföretag, som leddes
centralt. Arbetarna i fabrikerna eller bönderna
i jordbrukskollektiven förlorade ändå inte
självbestämmanderätten över de av dem ledda
företagen. Lantarbetarfederationen i Valencia,
som flertalet av apelsinproduecenterna,
risodlarna ete. i den rika östern tillhörde, nöjde
sig med att garantera sina medlemmar
avsättning av deras varor och att ge dem krediter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
