Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friheten i fara
Av Albert Jensen
D: flesta socialister torde nog under de
senaste decennierna hyst den uppfattningen,
att det var en principiellt djupgående skillnad
mellan socialdemokrati och bolsjevism. Den
ryska bolsjevismens systematiska utrotande av
landets socialdemokrati uppfattades som ett
belägg för denna uppfattning. Den i alla andra
länder förda tvekampen mellan de båda
riktningarna stödde samma mening. Men man
bortsåg från, att liksom bolsjevismen är
socialdemokratin i stort sett en ättling från
marxismens statsauktoritära lära. Det föreligger
visserligen en gradskillnad, men knappast en
artskillnad. Medan bolsjevismen är förbenad
marxism har socialdemokratin inte förblivit helt
opåverkad av liberala, frihetliga och humanitära
influenser. Denna skillnad har utvecklat en
olikartad taktik: hos bolsjevikerna en
sammanblandning av parlamentarisk och direkt aktion,
hos socialdemokraterna ensidig parlamentarisk
verksamhet med lojalitet även mot borgerliga
lagar och med sikte på makterövring
uteslutande med hjälp av rösträtten. Men det viktigaste
och avgörande är, att de båda riktningarnas
eftersträvade samhällsmål mycket närmare
sammanfaller än vad man varit benägen anta.
Återigen måste man säga: gradskillnad finns det
även här, men det är tvivelaktigt om man kan
göra. gällande att det föreligger en artskillnad.
Det är först med socialdemokratins övertagande
av regeringsmakten i olika länder som man
skönjer släkttyecket mellan bolsjevism och
soeialdemokrati starkare framträda.
Norge sitter det en ”ren arbetarregering”,
en sgocialdemokratisk regering, som
genomdrivit en lagstiftning vilken dels stadgar löne-
stopp och dels ger regeringen makt att
tvångsdirigera arbetskraften. Lönestoppet åtföljes av
drastiska straffbestämmelser och den arbetare
som driver upp sin lön utöver det avtalsmässigt
stadgade, som godkänts av regeringen, kan
dömas till tre månaders fängelse, Likaledes kan
den arbetsköpare, som med högre löner söker
locka till sig arbetskraft, bli utsatt för samma
bestraffning.
Genom denna bestämmelse sättes arbetarnas
fackliga organisationer praktiskt taget ur kraft
som redskap i lönekampen. Lönerna blir
fastställda under statens kontroll, Praktiskt taget är
det staten som har avgörandet. Staten
fastställer genom sitt veto den andel av de av arbetarna
skapade värdena som skall tillfalla arbetarna,
och skulle arbetarna vilja bruka sina
organisationer för att förskaffa sig en större andel så
förvandlar den nya lagstiftningen dem till
kriminella förbrytare som kan kastas i fängelse
för tre månader eller bestraffas med böter. De
fackliga organisationernas verksamhet sättes
under statskontroll. De får närmast till
uppgift att vara redskap för verkställandet av
statens anvisningar, men utanför dessa
anvisningar (beträffande lönerna) får organisationerna
icke rörelsefrihet. Lönestoppet blir på sitt sätt
en skyddsmakt för den kapitalistiske
profitörens intressen gent emot organisationerna. Här
börjar man närma sig samma tillstånd som 1
Ryssland. Det återstår ännu en marginal för
organisationernas allmänna fria verksamhet i
Norge, men man har med den nya
lagstiftningen slagit in på en väg som — om den
fortsättes — leder till liknande förhållanden som i
sovjetriket. Visserligen heter det, att lagen har
en tillfällig karaktär, men ”tillfällig”
lagstiftning har överallt en envis benägenhet att bli
permanent. Man bryter ned arbetarnas
motstånd med förklaringen, att tillståndet icke skall
bli långvarigt och vänjer arbetarna till
underkastelse varmed lagens permanentning
underlättas.
DD? förekom under Hitler, att arbetsköpare
som betalade lägre lön än den tariffmässiga
bestraffades med böter eller fängelse. Under
den norska arbetarregeringen kan det inträffa,
att den arbetare som tar högre lön än den
tariffmässiga kan bli dömd till fängelse i tre
månader. Därmed vill vi självfallet inte ha sagt att
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
