Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Stockholmslif (februari 1839 - april 1841)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min förbindelse med denna familj såsom ett bland de
dyrbaraste minnen, jag har från mitt förflutna lif. Denna
förbindelse har varit mycket lärorik för mig, ty då jag jemförde
fru Lorichs karakter med hennes makes och äfven med de
gryende karaktersanlagen hos hennes barn, hemtade jag af
denna jemförelse rätt märkvärdiga slutsatser rörande den menskliga
naturen, huru denna kan utveckla sig på det mest egendomliga
sätt, och jag lärde mig åtskilligt om huru man skall
sin väg ostraffeliga gå och undvika stötestenarne. Bland mycket,
som jag icke nämner, är det en sak, som jag vill nämna. Denna
är ödmjukhetens lärdom, den läran, att man skall njuta lifvets
lycka anspråkslöst och bära lifvets bördor tåligt. Detta har
fru Lorichs exempel lärt mig.
Hvad beträffar det yttre umgänget, så fans här en sak,
som kunde blifva missförstådd. Der fans hos detta fruntimmer
en mycket stor och verkligt sann vänlighet mot alla menniskor,
hvilken egenskap gaf sig uttryck i ett särdeles hjertligt sätt
att bemöta främmande personer. Detta gjorde umgänget
särdeles angenämt, men der kunde finnas en fara, att de, som
voro föremål för den hjertliga vänligheten, kunde tro sig deruti
se något mera, än der verkligen fans. Ty det hjertliga,
tillmötesgående sättet att umgås med hvem som helst innebar
icke någon böjelse att komma i närmare förbindelse med en,
än med en annan, det var intet annat än det menniskovänliga
sinnelagets uttryck och lika mot alla.
För min person företog sig fru Lorich att hysa en särskild
aktning derföre, att jag var färdig att blifva och snart
blef magister. Och när hon fick höra, att jag hade fått
hedersrummet, fick hon ännu större tankar och sådana, hvartill
ingen verklig anledning fans. Ty hon, som sjelf var ett i
bokliga studier obevandradt fruntimmer, hade en grufligt stor
aktning för kunskaper och lärd bildning. Och såsom hon
sjelf var en fullkomlig främling i den lärda verlden, så trodde
hon, att en magister var någonting och att en magister med
hedersrum var något ännu mera. Hon var sjelf mycket road
af läsning, och jag var emellanåt hennes föreläsare. Jag läste
för henne Frithiofs Saga och åtskillig annan poesi, och jag
gjorde henne bekant med en och annan af Walter Scotts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
