Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af eröfringens rätt och drabbningarnas utgång och kan icke från
detsamma afskiljas annorlunda än genom vapen.»
Men en ännu vida större olycka än förlusten af Finland hotade
riket, ty kejsar Alexander planerade att låta sina trupper tränga
fram öfver det isbelagda hafvet och rycka mot Stockholm. På
trenne vägar skulle anfallet ske: öfver Ålands haf, öfver Kvarken
och landvägen öfver Torneå. Napoleon och Alexander torde
öfverenskommit, att, såvida planen lyckades, Sverige skulle delas
mellan grannarna och sålunda utplånas ur de själfständiga
staternas antal. Danmark skulle invänta ryssarnas tåg öfver Åland,
för att samtidigt öfvergå Öresund och falla in i Skåne. Landet norr
om Mälarn skulle tillfalla Ryssland, den sydligare delen Danmark.
Äfven efter det dessa planer kommit till Gustaf Adolfs
kännedom, envisades han fortfarande i att icke taga något som helst
steg till förlikning med sina fiender. Af högmod ville han hellre
trotsa stormen och uppoffra allt, än gifva vika för nödvändighetens
kraf. Men nu var tålamodet hos hans undersåtar uttömdt, måttet
var rågadt, det skulle snart flöda öfver bräddarna. Den jäsande
förbittringen skulle omsättas i energisk handling. Riskerande sin
egen välfärd, beslöto några modiga män att skrida till Sveriges
räddning och rycka detsamma från branten af den afgrund, i
hvilken konungens halsstarriga och vansinniga regering var på
väg att störta det.
Det står utom ramen för dessa skildringar. att redogöra för
detaljerna af revolutionen år 1809, men för sammanhangets skull
böra dock hufvudhändelserna i korthet omnämnas.
Inom västra armén, hvilken under en längre tid varit nästan
overksam, hade officerarne god tid att tänka på fäderneslandets
läge och uppgöra planer för dess räddning. Denna armé var
fördelad i tvenne flyglar, af hvilka den ena, med högkvarter i
Bohuslän, anfördes af öfverste K. H. Posse och den andra, eller den
s. k. värmländska, stod under öfverstelöjtnant G. Adlersparres befäl.
Före nyåret nedlade Adlersparre dock sitt befäl, hvilket öfvergick
till öfverste K. J. Lejonstedt, men kvarblef å Sofielund invid norska
gränsen. Här församlades officerarne för att planera om
lämpligaste sättet att afvärja de hotande moln, som allt tyngre hopat
sig öfver det beträngda landet. Adlersparre utöfvade fortfarande
ett stort inflytande på arméns officerskår och erhöll ständigt säkra
underrättelser om hvad som tilldrog sig i Stockholm. Hans
närmaste medhjälpare voro bröderna Karl Henrik och Johan August
Anckarsvärd.
Emellertid hade äfven en annan sammansvärjning med syfte
att fängsla konungen bildats i Stockholm; dess förnämsta ledare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
