Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adolf fram och sträckte hotande sin knutna näfve mot
Ehrenheims ansikte.
Ehrenheim gaf ett lugnt svar, men konungen lät ej afkyla sig.
Han fortsatte i uppretadt tillstånd samtalet en lång stund,
hvarunder han bland annat sade: »Ni yttrar er ständigt om nationen
och nationen och dess rättigheter. Hvad betyder nationen mot min
heder? Nationen skall få plikta för det den ej lydde min salig far.»
»Ers Maj:ts far», inföll Ehrenheim, »var älskad af nationen,
och den följde honom frivilligt i kriget.»
Emellertid återknötos likväl underhandlingarna med engelska
ministern, och en subsidietraktat undertecknades den 1 mars,
enligt hvilken England iklädde sig förbindelsen att till Sverige
erlägga lika stora subsidier som föregående år. Detta var visserligen
godt och väl, men lugnade likväl ej Gustaf Adolfs talrika fiender
inom eget land. Måttet var rågadt och följderna läto ej länge
vänta på sig.
Landet längtade främst efter fred, men Gustaf Adolf kunde
ej förmå sig därtill. Oaktadt Finland numera faktiskt intagits af
kejsar Alexanders trupper, ansåg konungen det likväl vara en
hederssak att ej sluta fred med sin östra motståndare på andra
villkor, än att denne skulle återlämna hela det eröfrade området.
Gustaf Adolf hade skrifvit till Alexander: »Eders Kejserliga
Majestät medgifver säkert, sedan I med en sådan orättvisa handlat
emot eder gamla bundsförvandt, Svenska Konungen, hvilken icke
upphört att med en tadelfri noggrannhet uppfylla sina förbindelser,
till och med på en tid, då våra dagars föraktliga politik högljudt
fordrade ett annat handlingssätt, att det är tid att Eders Majestät
bestämdt förklarar sig öfver sina vidsträcktaste afsikter. Frågan
är nämligen den, på hvilka billiga vilkor Finland kan blifva
återlämnadt till Sverige? Denna orättvisa eröfring befäster icke
Rysslands makt, men blir förnämsta orsaken till dess fall, om Eders
Kejserliga Majestät envist vidblifver bibehållandet af Finland,
hvilket blifvit eröfradt genom medel, som böra utplånas ur häfderna.»
Till svar på anförda bref lät Alexander skrifva: »Rysslands
kejsare kan icke svara formligt och återsänder den skrifvelse som
till honom blifvit adresserad, emedan den icke innehåller tecken
till försoning och inbördes aktning. Intet krig är evigt, alla slutas
med fred. Kejsaren önskar ingenting högre än fred mellan alla
riken. Han önskar att se Sverige lyckligt och lugnt, och han är
färdig att medverka till dess försoning med alla de makter, med
hvilka det befinner sig i krig.» Till dessa rader tillade Alexander
egenhändigt: »Finland har blifvit förenadt med Ryssland i följd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
