Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yllner, Carl Axel - Ylva, Ingrid, se Sverkerska ätten, bd 7 s. 395 - Yngligaätten, ynglingarna - 1. Yngström, Carl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ynglingaätten
458
Yngström
Carl Axel Yllner.
holm 1941 samt förste
provinsialläkare i Stockholms län 1942. Åren 1950
—54 var han medicinalråd och chef
för medicinalbyrån. Y., som 1948—50
var ordf, i
apotekarbefordringsnämn-den, har publicerat arbeten om
rätts-kemiska ämnen, yrkeshygien,
vattenrening, belysningsfrågor m. m. — Gift
1916 med Sigrid Klingberg. P. H. T.
Ylva, I n g r i d, se Sverkerska
ätten, bd 7 s. 395.
Ynglingaätten eller
ynglingarna benämnes en forntida
konungaätt i Sverige och i Norge. Den
omtalas i ett av skalden Tjodolf författat
ättkväde för den norske småkonungen
Ragnvald, vilken levde under
800-talets senare hälft. Detta kväde har
i mer eller mindre fullständigt skick
bevarats i Snorres på 1200-talet
författade Ynglingasaga, där denne sökt
uttolka och kommentera de
svårtolkade stroferna. Ett kortare latinskt
sammandrag av Ynglingatals
innehåll finnes även i den på 1100-talet
författade ”Historie Norvegiæ”.
Inalles uppräknas i Ynglingatal 26
ättled före Ragnvald. Den förste är
Fjol-ner, vilken enligt Snorre skulle ha
varit en son till Yngve-Frö och
konung i Uppsala. ”Ynglingarna” voro
alltså en dynasti, som fått sitt namn
på grund av sin påstådda
härstamning från svearnas ryktbara stamgud.
Detta har bl. a. satt spår i
namnskicket inom forntidens sv. kungahus,
t. ex. Yngvar, Ingjald, Ingeborg,
Ingegärd. I vilken utsträckning
Ynglingatal kan tillmätas historiskt värde är
omstritt. Att konung Ragnvald
kunnat namngiva sina 26 direkta
förfäder torde vara en orimlighet. Man är
därför ense om att de åtta första
ättleden (Fjolner, Svegder, Vanlande,
Visbur, Domalde, Domar, Dyggve och
Dag) äro uppdiktade, troligen
mytiska gestalter. Om de fyra följ,
ättleden (Agne, Alrik, Yngve, Jorund)
verkligen existerat är ytterst
tvivelaktigt. —■ Härpå följa nio ättled (här
angivna med de tillnamn som
förekomma hos Snorre): Aun ”den
gamle”, Egil, Ottar ”Vendelkråka”, Adils,
Östen, Yngvar, ”Bröt”-Anund,
Ing-jald ”Illråde”, Olof ”Trätälja”. Av
dem omtalas Ottar och hans son Adils
i det fornengelska Beowulfskvädet
som medl. av svearnas kungaätt, här
benämnd ”scilfingas”, ett ättnamn
som även förekommer i Ynglingatal.
Med tämligen stor visshet kan man
anta att Ottar och Adils ha levt under
500-talets förra hälft; Adils omtalas
även i medeltida dansk och isländsk
sagotradition som en fiende till
dana-kungen Rolf Krake. (Detta parti av
ättkvädet är en av de viktigaste
källorna till Sveriges forntida historia
och har av B. Nerman och S.
Lindqvist kommenterats ur arkeologisk
synpunkt.) — Ynglingatal avslutas
med fem norska ättled: Halvdan
”Vitben”, Östen, Halvdan ”den givmilde”,
Gudrud ”Jägarkonung” och Olov,
fadern till den Ragnvald, till vars ära
kvädet diktats. Emedan det norska
rikets grundare Harald Hårfager
(omkr. 900) var en son till Gudruds
andre son Halvdan (”Svarte”), kunna
alltså även denne och hans talrika
ättlingar räknas som ”ynglingar”.
Uppkomsten av ynglingarnas norska
ättgren sysselsatte redan Snorres
fantasi. Han antog att Ingjald
Illrä-des son Olof Trätälja efter faderns
död fördrivits från Sveariket och
koloniserat det skogrika Värmland
samt att Olofs son Halvdan Vitben
sedan tillkämpat sig ett rike i
sydöstra Norge. För denna Snorres
hypotes finnes intet egentligt stöd i
Ynglingatal. Troligt är att
sveakonungar valts ur ”ynglingarnas” ätt
ända fram till mitten av 1000-talet. En
tysk källa från detta århundrade
uppger, att svearne hade konungar av
”en gammal ätt”, och isländska
tra-ditionsuppgifter finnas om att denna
kungaätts utslocknande följdes av
långvariga tronstrider. Några av de
sista forntida konungarna bära också
samma namn som ”ynglingarna” t. ex.
Erik, Olov och Anund. Ättens norska
gren behöver icke förklaras genom en
erövring av det lilla Vestfoldriket;
den möjligheten är icke utesluten, att
en ”yngling” förvärvat detta genom
giftermål med en inhemsk
kungadotter. Härpå tyder den norska grenens
föga konsekventa namnskick. ■—-
Uppenbart är att Ynglingatal icke får,
såsom av Snorre, uppfattas som en
”regent”- eller ”kungalängd”; den är
i stället en versifierad genealogi för
den norske småfursten Ragnvald. Av
hans påstådda sv. förfäder ha blott
några varit ”uppsalakonungar”;
an
dra, t. ex. Ottar ”Vendelkråka”, ha
blott varit medlemmar av den
ryktbara ätten. Liksom det medeltida
Sveariket var ju forntidens ett
valrike och icke ett arvrike. Tänkbart
är att Ragnvald haft kännedom om
sina förfäder i 14 led tillbaka.
Räknar man med ett medeltal av tre
generationer per sekel kommer man
fram till omkr. 500. Då skulle alltså
Aun (”den gamle”) ha levt.
Ynglingatal uppger att han dött i kungasätet
Uppsala liksom sonsonen Adils. I
Gamla Uppsala finnas tre stora
gravhögar, av vilka två undersökts och
daterats till 500-talet. Den i
Vendel i Uppland befintliga
”Ottarshö-gen”, tydligen namngiven efter Auns
son Ottar ”Vendelkråka”, har
arkeologiskt daterats till 500-talets
tidigare del. Ingjald (”Illråde”) skulle
enligt Ynglingatal ha dött i
”Rau-ningi”, d. v. s. Rönö i
Södermanland. Här ligger en stor, ännu ej
undersökt gravhög. Ovisst är om den
oundersökta ”Anundshögen” i
Bade-lunda i Västmanland är uppkallad
efter ”Bröt-Anund”. I Ynglingatal
anges även den norska ättgrenens
gravplatser. Några av dess medl.
uppges ha höglagts vid Borre i Vestfold,
där man också anträffat rikt
utstyrda skeppsgravar från den senare
folk-vandringstiden och vikingatiden. —
Litt.: H. Schück, ”Studier i
Ynglingatal” (1905—10); A. W. Brögger,
”Borrefundet og Westfoldkongernes
graver” (1916); E. Wessén, ”Studier
till Sveriges hednamytologi och
forn-historia” (1924); B. Nerman, ”Det
svenska rikets uppkomst” (1925); A.
Noreen, ”Ynglingatal” (1925); S.
Lindqvist, ”Uppsala högar och
Ot-tarshögen” (1936); W. Åkerlund,
”Studier över Ynglingatal” (1939).
A. S—k
1. Yngström, Carl Johan,
bruksman, f. 29 juli 1814 i
Filipstad, f 9 jan. 1907 på Valåsen,
Karlskoga. Föräldrar: bruksägaren
Jonas Y. och Brita Maria Carlsdotter.
—• Y., vars släktnamn härrör frän
Yngshyttan, studerade vid
Bergsskolan i Filipstad 1833. Efter
anställning vid Bjurbäckens bruk,
Möln-backa och Munkfors var han
bruks-förvaltare vid Björneborg i
Värmland 1843—52 samt disponent för
Hällefors bruk i Västmanland 1852—
59. Under en tid innehade han bruken
Finshyttan, Fogdhyttan och
Storbron vid Filipstad. År 1856 inköpte
han den betydande, i v. Närke
belägna egendomen Villingsberg med
järnbruk, 1870 ölsboda i Nysunds skn
samt 1882 Valåsen i Karlskoga.
Genom arv erhöll han 1878 även Norra
Saxån nära Filipstad. Samtliga
egendomar överlät han till ett av honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
