Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wegelius, Carl - Wegelius, Henrik - Vegesack, von, ätt - 1. Vegesack, Ernst von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wegelius
232
Vegesack
Carl Wegelius.
1939—40 och 1941—44 tjänstgjorde
han bl. a. som chefläkare vid
krigs-sjukhus och armékårsöverläkare. W.
var docent i röntgendiagnostik vid
Helsingfors univ. 1942—49 (tf. prof.
1946). Sedan 1948 är han
röntgenöverläkare vid Norrtulls sjukhus och
Epidemisjukhuset i Stockholm samt
sedan 1950 docent i
röntgendiagnostik vid Karol. inst. W., som 1949 blev
sv. medborgare, är därjämte sedan
1953 efter kallelse prof, i
röntgeno-logi vid Åbo finska univ. (Turun
ylio-pisto). Han har företagit studieresor
inom Europa, Förenta staterna,
Sydamerika och Östasien. — W. har
specialiserat sig på invärtes medicin
samt röntgen. Inom
hjärtkärlsforsk-ningen har han främst ägnat sig åt
angiocardiografin, som är en metod
för studium av hj ärtmekaniken, samt
åt hypotermin, som vill ersätta
narkosen vid hjärtoperation med en
sänkning av kroppstemperaturen, så att
en dvala analog med de
vintersovande djurens uppstår; därigenom skulle
hjärtverksamheten nedbringas och
ingrepp möjliggöras. — Gift 1937
med sjuksköterskan Anita Arpalahti.
S.L.
Wegelius, Henrik, präst,
vetenskaplig författare, f. 3 okt. 1735 i
So-dankylä skn, Uleåborgs län, Finland,
t 13 april 1791 i Lillkyro skn, Vasa
län, Finland. Föräldrar:
kontraktsprosten och kyrkoherden Henrik W.
och Maria Fellman. — W. blev
student i Uppsala 1749 och i Åbo 1752,
prästvigdes i Härnösand 1755 och
blev fil. mag. i Åbo 1757. Han
utnämndes till kapellan i övertorneå i
Norrbotten sistn. år, blev kyrkoherde i
Finlands båda nordligaste socknar
Uts-joki och Enare 1758 och var
kyrkoherde i Lillkyro från 1765 till sin död.
År 1787 erhöll han titlarna prost oeh
teol. prof., och 1790 uppfördes han på
förslag till teol. professur vid Åbo
akad. Han tillhörde riksdagen 1760—
62, 1771—72, 1786 och 1789. — W.
utförde flera undersökningar över
naturhistoriska och andra förhållanden
i finska Lappmarken. Hans mag.-avh.
”Animadversiones nonnullæ de
oeco-nomia et moribus incolarum
Lappo-niæ” (1754) bidrog till kunskapen om
lapparnas oeh de finska nybyggarnas
liv oeh seder m. m. samt var ett länge
citerat arbete i vetenskapliga
sammanhang. I en annan avh. (s. å.)
ventilerade han möjligheten och nyttan
av bekvämare båtfart i Kemi älv, och
i Vet. akad:s handlingar 1759
publicerade han seismiska, meteorologiska
och fenologiska iakttagelser, varjämte
han insamlade lappmarksväxter till
Pehr Kalm i Åbo. —■ Gift 1765 med
Magdalena Christina Falander. S. L.
Vegesack (fejsak), von, ätt,
härstammande från en borgarsläkt i
Münster i Westfalen, känd sedan
1300-talets mitt. Äldste med visshet kände
stamfadern, borgaren i Münster
Henrik Vegesack (t omkr. 1477), hade
sonen Albrecht Vegesack (f. omkr.
1460, f i början av 1520-talet), som
på 1480-talet överflyttade till
Estland; han var köpman och rådsherre
i Reval samt blev farfar till borgaren
i Reval Tomas Vegesack (f. omkr.
1523, t före 1575). Bland dennes
söner, vilka 1598 av Sigismund adlades
med namnet von V., märkas
rådsherren i Reval Gotthard von V. (f. omkr.
1560, f 1625) och stadsfänriken i
Riga Albrecht von V. (f omkr. 1631).
En son till den sistn. var godsägaren
till Wittenhof, Silliak oeh Sexmus i
Livland Georg von V. (t före 1678).
Denne erhöll 1651 jämte sin avlidne
broders söner av drottning Kristina
renovation på adelskapet oeh intogs
på Riddarhuset 1664. Med hans son,
kaptenen i sv. tjänst Otto Reinhold
von V. (f. 1650, t 1692), utdog den
introducerade sv. ätten von V. på
svärdssidan. —• När på 1700-talet
riddarhus-genealogin över ätten von V.
upprättades, uppfördes bl. a. ovannämnde
rådsherren Gotthard von V. felaktigt
som bror till Georg von V.; till följd
därav intogos Gotthard von V:s
söner och deras efterkommande på
rid-darhusgenealogin. Bland rådsherren
Gotthard von V:s söner märkes
borgmästaren och sv. burggreven i Riga
Gotthard von V. (f. 1608, f 1687), far
till köpmannen och åldermannen i
Riga Gotthard von V. (f. 1661, f
1710). En ättling i sjätte led till den
sistn., Troed Edvard Gaston Teofil
von V. (f. 1880), inflyttade 1920 till
Sverige och blev chef för
metallogra-fiska laboratoriet hos Uddeholms ab.
i Munkfors. — En yngre son till
åldermannen Gotthard von V., majoren vid
Västgöta kavallerireg. Eberhard von
V. (f. 1687, t 1754), blev farfar till
generallöjtnanten Ernst Gotthard von
V. (V. 1), som 1802 upphöjdes i
fri-herrligt stånd. Hans söner
introducerades 1830 på Riddarhuset som
friherrar. V. l:s äldste son, majoren
friherre Ernst von V. (V. 2), blev
stamfar för den friherrliga ätten von V:s
alla nu levande medl. och far till
topo-grafen och översten friherre Adam
Viktor von V. (V. 3). Brorsonson till V.3
är majoren vid Försvarsstaben
friherre Bror Viktor von V. (f. 1910),
militär skriftställare. V. l:s andre
son, kaptenen vid Gotlands
nationalbeväring, tullinspektören vid
Burgs-vik på Gotland friherre Eberhard
Ferdinand Emil von V. (f. 1794, t
1855), blev far till generalmajoren
friherre Ernst von V. (V. 4).
1. Vegesack, Eberhard Ernst
Gotthard von, friherre, arméofficer,
f. 29 mars 1763 i Rostock, Tyskland,
t 30 okt. 1818 i Stockholm. Föräldrar:
kaptenen Fredrik von V. och Sophia
Ernst von Vegesack (1).
Målning (detalj) av E. Wahlbergson.
Magdalena von Blücher. — Efter
faderns död blev V. 1779 kammarpage
hos Gustav III men föll genom
oför-väget uppträdande i onåd. År 1784
blev han kornett vid Livreg. till häst.
Under kriget 1788 återvann V.
kungens ynnest, enligt uppgift genom
vägran att underteckna det s. k.
Anjala-förbundet. Han blev s. å. chef för ett
kompani av Dalfrikåren och sedan för
en jägarbataljon, som han själv fick
organisera, samt befordrades till
major. V. deltog med utmärkelse i
fälttågen 1789—90, särskilt i striderna
vid Kärnäkoski och Savitaipale 1790.
Hans hårdhänta uppträdande skall
först ha förbittrat dalkarlarna, som
även bildade jägarbataljonen, men
sedan kom han på mycket god fot med
dem. Han befordrades 1790 till förste
major vid Dalreg., överstelöjtnant i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
