Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Kellgren, Johan Henric
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgren
211
Kellgren
övriga kulturartiklar Voltaire och
upplysningsidéerna som ledstjärna.
Oförskräckt gick han till angrepp
mot tidens talrika religiösa och
moraliska fördomar. Radikalast var han i
religiöst avseende; i sin prästsatir
utgick han från Dalin och Voltaire
men gick längre än de i fientlighet
mot själva kristendomen. Framför allt
var lian på vakt mot fraser,
förkonstling och falskt patos, särskilt då dessa
visade sig i litteraturen. Redan i sin
första egentliga recension i tidningen
angrep han av denna anledning ett
ode av Leopold — då ännu okänd som
skald — och invecklades därigenom i
en långvarig polemik med denne.
Större uppseende väckte han 1782
genom striden med Thorild. Denne
hade föregående år i Utile Dulci
tävlat med liexameterdikten
"Passionerna" och därvid endast tilldelats ett
mindre pris. Detta föranledde honom
att inleda polemik med K., vilken
försvarade rimmet och de franska
reglerna emot regellösheten. K.
levererade under denna strid en av sina
märkligaste satiriska fullträffar, den
i mars s. å. publicerade stilparodin
"Angående påbudet om
snöskottningen". Sin viktigaste polemiska insats
gjorde han dock i sin från 1787 tills,
med’ Nils von Rosenstein förda
kulturkamp mot den grasserande
ordensmystiken, swedenborgianismen och de
andra förromantiska moderörelserna.
Han uppgav sig ha stiftat ett sällskap
Pro sensu communi, vars högtidsdag
var densamma som Lockes födelsedag
— Locke hade nu efterträtt Voltaire
som "den förnuftigaste man, som
jorden burit" — och riktade ett av
sina huvudangrepp mot tidens
"villor" och vidskepelse i den
slagords-mättade satiren "Man äger ej snille
för det man är galen". Där
karakteriseras bl. a. Swedenborg som "helt rätt
och slätt — en fåne" och K. själv
som "förnuftets tolk". För upplysning
ocli mot fördomarna i samhället
fortsatte han att strida i bl. a. de
populära satiriska dikterna "Dumboms
lefverne" (1791) och "Ljusets
fiender" (1792), av vilka den senare visar
lians fasthållande vid tron på värdet
av den franska revolutionen. Mot
slutet av 1780-talet förmärkas dock
i K:s diktning nya, tidigare
förebådade men då undanträngda
tongångar, som med ären bli alltmera
dominerande. Bakgrunden till dessa äro
enligt forskningen en otillfredsställd
kärlek, troligen till en ung borgarfru
med namnet Hedda Falck, med vars
familj K. hade umgänge, samt
inflytanden från Glucks musik oeh den
känslorika lyrik, som han förut
bekämpat. Från att tidigare ha varit
förnuftets tolk blir han i sin senare
diktning, som förebådar romantiken,
lika mycket en känslornas tolk, för
vilken kärleken skänker en högre
kunskap än den torra visdomen och
som ser diktkonstens ursprung i
känsla ocli skapande fantasi.
Regeltvånget behärskar allt mindre lians
litterära domslut. Uttryck för denna
förskjutning i K:s estetiska och
moraliska tänkande, som f. ö. även
karakteriseras av en mera positiv värdering
av kristendom och kyrka, äro bl. a.
hans berömda "Företal till Fredmans
epistlar" (1790), "Ode till greve
Oxenstierna" (1786), "Cantate den 1.
Januari 1789", som förebådar Tegnérs
"Svea", samt de 1788—89 skrivna
dikterna "Till Christina", "Till
Fredrica" oeh "Den nya skapelsen eller
Inbillningens verld". Den sistn., K:s
mest beundrade verk, har blivit
kallad "den svenska romantikens
morgonstjärna" (Albert Nilsson). —- K.
var sin tids ledande sv.
kulturpersonlighet. Förenande kvickhet och
elegans med saklighet, klarhet och
enkelhet intog han dem främsta platsen
både som rokokopoet, upplysningsman
och romantiker. Högst nådde han som
lyriker; dramatiker var han däremot
icke, utan det är som lyriker han
framträder även i sina dramatiska
försök, d. v. s. versifieringarna av
Gustav III:s prosautkast, ss. operan
"Æneas i Carthago" (1781,uppf. 1799)
samt de historiska dramerna "Gustaf
Wasa" (1783, uppf. 1786), "Drottning
Christina" (1785) och "Gustaf Adolph
och Ebba Brahe" (1787, uppf. 1788),
av vilka den förstnämnda bl. a.
rymmer den bekanta arian "Ädla
skuggor, vördade fäder". Hans vers
innebar en förnyelse i både romantisk
och nyklassisk riktning; under senare
år bestämdes lians utveckling
framför allt av impulser från dansk
diktning (särskilt Baggesen och Ewald),
och han gick därvid längre än sina
förebilder i självsvåld och i sin
strävan att nå fram till en friare och
uttrycksfullare stil. Han blev bl. a.
upphovsman till den kåserande jamben
i Sverige ocli därmed pionjär för den
gustavianska tidens talrika
skaldebrev. Av stor betydelse blev lian för
utvecklingen inom den senare lyriken,
där särskilt Tegnér — i mycket
besläktad med K. — uttryckt sin
tacksamhetsskuld till honom. För
eftervärlden har han "alltmer blivit den
lyriska entusiasmens skald"
(Gyllen-båga). Även som träffsäker satiriker
och kritiker hör han till de främsta i
sv. litteratur. Satiren var ett
naturligt uttrycksmedel för K., och han
förstod att utnyttja den med
mästerskap på både prosa och vers, i både
sträng och uppsluppet gemytlig form.
Bakom de negativa utfallen dolde
sig också en positiv strävan efter
frihet och humanitet. I mycket
bestämmande för hans politiska
inställning blev hänförelsen för den
franska revolutionen, i vilken han
siåg brytandet av "ett långvarigt och
helgat väld" och i vars seger han
sade sig av glädje ha "gråtit som ett
barn — som en man". Med sin
radikalism och frihetsentusiasm, som han
modigt förfäktade genom bela sitt
liv, kom han väl överens med Gustav
III ss. upplyst, reformvänlig och
konstälskande monark, men han
närmade sig oppositionen, då tendenserna
till envälde visade sig. Adeln, som
han under sin ungdomstid så skarpt
satiriserat, kom därvid att för honom
framstå som frihetens försvarare
("Dälden", 1789). — Personligen var
K. en älskvärd, ärlig och rakryggad
man, som fann många vänner. Med
sin nervösa mottaglighet var han
visserligen ombytlig, och han klagade
själv i ett brev över sin "olyckeliga
machine, som efter väder ocli vind,
efter pulsens gång, efter olika lätt
matsmältning, växlar lynne och
tankesätt, seder och uppförande icke dag
från dag, men timme från timme ocli
minut från minut". Även om han
ändrade mening, böjde lian aldrig av
från sin linje, den som lian
formulerade bl. a. i sitt sista brev (till
Georg Adlersparre): "Men han hade
en egenskap, kanske i högre grad,
än någon af sina medbröder: det
var et nit, en värma för Svenska
Vitterhetens förkofran och heder, som
följde honom beständigt genom et
plågsamt lif, och som ännu var hans
sista passion i den stund han skref
dessa rader." K:s hälsa var bräcklig,
och den hade försvagats av att han
levat så, som lian lärde i sin
njutningsfilosofi. Han dog i lungsot och
blev begravd på Jakobs kyrkogård i
Stockholm. — K:s "Samlade
skrifter" utgåvos i 3 bd 1796 (6:e uppl.
1885). En fullständig, kommenterad
uppl. av K:s produktion, inklusive
brev och utkast, utgives av S. Ek, A.
Sjöding och O. Sylwan i Sv.
vitterhetssamfundets serie "Sv. författare"
(hittills 7 bd, från 1922). — Ogift. —
Litt.: W. Lagus, "Skalden J. H. K:s
finska lefnadsminnen" (1884); O.
Sylwan, "J. H. K." (1912; omarb.
uppl. 1939); M. Lamm, "K:s
journalistiska verksamhet i
Stockholmsposten" (i Samlaren 1913); densamme,
"Upplysningstidens romantik" (1—2,
1918—20); S. Ek, "K:s Åbodiktning"
(i Förhandlingar och uppsatser 1915.
Skr. utg. av Sv. litt.-sällsk. i
Finland) ; densamme, "Den nya
Skapelsen" (i "Studier tillägnade Otto
Svl-wan", 1924); G. Berg, "Litterär
kritik i Sverige under 1600- och 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
