Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, Anders Gustaf - Kellgren, släkt - 1. Kellgren, Johan Henric
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgren
211
Kellgren
Klippersfool, Åmåls landsförs., där
han bedrev försök,sodlingar. •—- K:s
främsta insats gällde betesfrågorna,
för vilkas studium han företog resor
inom och utom Sverige. Bl. a.
publicerade han "Undersökning af svenska
foder- och betesväxter" (tills, med L.
F. Nilson, 1—4, 1893—97) och
"Skandinaviska foder- och betesväxter"
(1900), och i många år skrev han i
västsv. dagspress artiklar om
vallodling. Därjämte utgav han "De i
Sverige i stort odlade
kulturväxterna" (1904) och ett stort antal
växtgeografiska och agronomiskt
botaniska arbeten samt ägnade sig
framgångsrikt åt växtförädling. — Ogift.
S. L.
Kellgren, släkt, vars äldste kände
stamfar Jon levde vid 1600-talets
mitt och hade sonen Sven Jonsson,
som vid slutet av 1600-talet brukade
kaptensbostället Källstorp i Källby
skn, Skarab. län. Släktnamnet
Kjellgren antogs troligen efter
födelseorten eller födelsesocknen av dennes
son, kyrkoherden i Floby, Skarab.
län, kontraktsprosten Jonas
Kjellgren (f. 1701, † 1771). Han hade
sönerna Jonas och Johan Henric, vilka
ändrade släktnamnet till K. Den
senare var skalden och publicisten
Johan Henric K. (K. 1). Från dennes
äldre bror, kyrkoherden i Skatelöv,
Kronob. län, prosten Jonas K. (f. 1747,
† 1804), härstamma alla nu levande
medl. av släkten. En son till honom,
kaptenen vid Hallands bataljon
Jonas Henrik K. (f. 1792, † 1877), hade
sönerna a) sjukgymnasten Henrik K.
(K. 2), b) godsägaren Patrik Anton
Teodor K. (f. 1840, † 1925), far till
generalmajoren Henry K. (K. 4), och
c) läkaren och sjukgymnasten Arvid
K. (K. 3).
1. Kellgren, Jolian Henric,
skald, publicist, f. 1 dec. 1751 i Floby
skn, Skarab. län, † 20 april 1795 i
Stockholm. Föräldrar: prosten Jonas
Kjellgren och Christina Elisabeth
von Wulff. — Efter studier för den
vittert och musikaliskt intresserade
fadern och från 1762 i Skara
gymnasium började K. 1768 studera vid Åbo
akad., där han 1772 promoverades till
fil. mag. och 1774 förordnades till
docent i latinsk vitterhet. Han hade
sistn. år speciminerat med avh. "De
poësi philosophiae ubivis gentium
prævia", vilket ämne givits av
Henrik Gabriel Porthan, den ende av
akad.-lärarna, som fick någon
betydelse för K. Han blev emellertid docent
endast till namnet; den akademiska
banan tilltalade honom icke, och han
inställde omedelbart undervisningen
på grund av elevbrist. Trots
konsistoriets påstötningar visade lian därefter
aldrig något intresse för att infinna
Johan Henric Kellgren. Relief av J. T.
Sergel 1795.
sig till tjänstgöring; däremot sökte
lian 1776 — men icke på allvar —
professuren i vältalighet. I stället
nöjde lian sig med att vara
informator i olika ämbetsmanna- och
adelsfamiljer 1770—71 och 1772—76. Hans
huvudintresse var redan nu
diktningen; lian hade 1769 deltagit i
stiftandet av den litterära studentfören.
Avazu och 1773 invalts i det av
Porthan ledda sällskapet Aurora, i vars
"Tidningar utgifne af et sällskap i
Åbo" han s. å. började publicera
dikter. Tyngd av "en despotisk ledsnad"
i Åbo och lockad av storstadens nöjen
och litterära liv begav han sig i jan.
1777 tills, med sin vän A. N.
Clewberg till Stockholm och anställdes där
i sept. s. å. som informator hos
generalmajoren, sedermera
fältmarskalken greve J. A. Meijerfeldt, vars
söner lian undervisade till sommaren
17S0 och vars maka, den charmanta
Lovisa Augusta Wrede-Sparre, han
tillägnade flera eleganta dikter, bl. a.
"Gratiernas döpelse". Samtidigt
gjorde han en snabb litterär karriär. Han
debuterade 1777 för sv. publik med
en rad dikter i Gjörwells "Samlaren"
och blev s. å. medl. av Utile Dulci, där
lian 1780 erhöll den högsta graden och
1781 ss. "vitter direktör" redigerade
sista bandet av "Vitterhets Nöjen".
Efter att 1777 utan framgång ha
tävlat i Vitt. akad. med ett ode i
Gyllenborgs stil, "En stadig man",
erhöll han därifrån 1778—79 två stora
och ett mindre pris. Hösten 1778 var
han som red. tills, med C. P. Lenngren
med om att grunda den nya, genast
uppmärksammade tidn. Stockholms
Posten, som bl. a. blev organet för hans
litterära alstring. S. å. hade han
avancerat sä långt inom
teatervärlden och hovets kretsar, att han blev
Gustav III:s dramatiske medarb. och
anlitades som textförf. till "divertis-
sement-s" för hovfester. Två år senare
blev han titulärbibliotekarie samt 1785
k. handsekr. och teatercensor. Vid
stiftandet av Sv. akad. utsågs K. av
Gustav III till medl. 17S6 och blev genom
lottning dess förste direktör. År 1788
blev han led. av Mus. akad. —
Under sin studietid i Åbo blev K. genom
Porthans förmedling bekant med
förromantiken, och han studerade med
utbyte både Ossian, Young och
Gessner. Redan under dessa ungdomsår
kom han emellertid främst att ta
intryck av upplysningsidéerna. Han
utgick från Voltaire men blev snart
radikalare än denne och anslöt sig
till upplysningens vänsterfalang med
bl. a. La Mettrie i täten. K:s
tidigaste diktning, som f. ö. till stor del
består av övers, och bearbetningar,
röjer vid sidan därav inflytanden från
Horatius och Propertius samt de
franska rokokopoeterna — bl. a.
Saint-Lambert —■ men visar trots alla
förebilder en ursprunglighet och
elegans i formen, som slog an i
samtidens litterära kretsar. I K:s
produktion från ungdomsåren,
pessimistiska ocli elegiska reflexionsdikter
vid sidan av hädiska satirer och
li-bertinistiska kärleksdikter, märkas
odet "Saknaden" (1773), vars
tankegång förebådar "Våra villor",
hora-tiusimitationen "Till Bacchus och
kärleken" (1777) — som först gjorde
K. berömd och enligt Nils von
Rosenstein väckte "en beundran den
mästerstycken aldrig förlora" — samt
den obeslöjade "Sinnenas förening"
(1778), ett förhärligande av den
sexuella njutningen. Högst bland de
filosofiska ungdomsdikterna når
"Våra villor" (1780), i vilken K. med
ju-venil bitterhet ironiserar över sin
egen upplysningskamp och
förnufts-mässighetens otillräcklighet som
livsåskådning. Hans skarpögda
kvickhet firade några år tidigare sin
dittills största triumf i den eleganta
satiren "Mina löjen" (1778), där
förmågan att le framställes som det enda
företräde människan kan uppvisa
framför djuren ocli där det
obarmhärtiga löjets dager får lysa över adel,
präster, lärda, poeter och kvinnor. Åt
dessa håll riktade han sin kritik och
satir också som publicist först i
Dagligt Allehanda och därefter samt
framför allt i Stockholms Posten, där han
genom sina uppseendeväckande och
med bifall hälsade artiklar blev den
ledande skribenten och den, som främst
hade förtjänsten av att tidn. blev det
då mest inflytelserika pressorganet.
K. fick själv privilegium på tidn. i
febr. 1788 och var därefter dess red.
till sin död. Han framträdde som
både litteratur-, teater- och
musikkritiker och hade därvid liksom i sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
