Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VarcetlBg’
H’arg 1 weim,
231
- ganden. Under sin embetstid upprättade ban åreas
almanacbor, bestridde observationerna på
observa-torium, och sysselsatte sig med vidlyftiga
forskningar i många, till bans veteoskap börande,
ämnen, särdeles om Jupiters drabanter. Han
utnäm|des af Adolf Fredrik lill Norstjerne-riddare, och
valdes till ledamot i flera utländska lärda sällskap.
Tvenne oförsörjda döttrar, som ban efterlemnade,
försågos af Gustaf III med en anständig pension.
Targerlng. Dermed förstås reserv-trupper, som
de rustande vid utomordentliga tillfällen åtagit sig
att prestera. Namnet vargering förekommer först
i kongl, stadfästelsen d. 11 Jan. 1790, då de
rustande vid Norra och Södra Skånska
kavalleri-re-gementerna uppsatte en vargeringstrupp af 1000
man, användbar ej mindre till rikets försvar, än
till dessa regementens rekryterande vid förefallande
behof. En sådan vargeringskarl borde vid
antagandet vara msnbar, samt dessutom på viss tid
om året exerceras. För att ej ligga rusthållare
till last, borde vargeriogskarlen, då han i rikels
tjenst ej var kommenderad, taga årstjenst. I
öfrigt försågs vargeringsmanskapet med beväring och
utredning, samt under tjenstgöring med
förplägning af kronao, lika med det ordinarie
manskapet; men beklädnaden bestridde rusthållarne emot
skälig ersättning af kronan. Detla satt att
medelst reserv-trupper bålla arméen i tjenstbart skick,
bade redan år 1741 blifvit infördt, då samtliga
indeldla regementerna blefvo ålagda att för hvarje
nummer hafva en reservkarl i beredskap, och
hvilken författning sedermera d. 9 Alars 1749
förnyades; men derefter d. 16 Sept. 1752 inskränktes.
Dessa grundsatser tillämpades sedermera i
krigs-kollegii cirkulär om vargeringens uppsättande vid
indeldta regementerna d. 25 Jan. 1790. Men
sedan rikets ständer, efter det nya statsskickets
införande, åtagit sig en allmän beväringsskyldighet,
blef äfven vargeringsmanskapets uppsättande
öfverflödigt, hvarföre det äfven upphörde genom kongl,
kungörelsen d. 27 Okt. IS 12.
Varggard. I hvarje socken, der det tarfvas och
ske kan, skola alla, som der bo och jord äga,
hvar efter sin egodel, bygga en varggård eller
varggrop, och den skall fjerdedelen af socknen
uppehålla hvar sitt år. Torpare hjelpe bolby deras
att bygga och uppehålla. Är det ödesjord, då
hålle den varggård uppe, soin ängen slår, ifrån
den dag ban den slagit och irret om; eljest bygge
bela socknen för ödesjorden. Kommer ej den,
som kallad varder till denna byggnad, böte 6 mark
och bygge ej dess mindre. Förfaller varggård,
böte den fjerding 10 daler, som uppehålla borde,
och rätte den äter upp. Försommar någon sin
vakt och arbete sitt vid varggrop, då ban varder
tillsagd alt hälla der bete, böle för hvar dag 1
daler; och den det uppsatta bete dräper eller
rifver neder, böte 3 daler. Förderfvar nägon
varg-grop, böte 10 daler och rätte allt app igen.
Konungens befallningshafvande skola höra
bäradsbo-erne, huruvida de vilja befrias ifrån ofvannämnde
skyldighet emot erläggande af 8 sk. b:ko om året
till jagtkassan af hvarje belt mantal, atan afse-
ende å jordens nator, och af mindre mantal i
samma förhållande efter deras storlek; men vilja de
icke åtaga sig denna afgift, måste de fullgöra
lagens stadgande härutinnan.
Varglo, en art eller varietet af lodjuret (Fe)is
Lynx), är grå eUer brun, tecknad med svartaktiga
fläckar, bar tvenne lätt stående svarta streck längs
ryggen, samt en kort svart spets på svansen.
Dess längd utgör omkring 3—-4 fot, och svans«n
omkring 8^—9? tum. Detta rofdjur är det enda
till tigersläglet börande vilddjur i Sverige, och
förekommer i skogarne inom de flesta laadskap af
Skandinavien, talrikast i Svearike och Norrland;
men är ej funnen ofvanom polcirkeln eller i södra
Skåne. Lodjuret uppehåller sig i täta och
bergiga skogar, der det lianer passande gömställen
och tillgång på vildt. Han ligger der vanligen
stilla i någon bergsklyfta, och är i skymningen
eller gryningen mest i rörelse för att söka efter
rof. Uppstötes en lofamilj af jagthundar, pläga
ungarne genast söka sin räddning i träd; men de
gamla flykta undan, och hannen måste då ofta
länge förföljas, innan ban kan upphinnas, och
stundom, sedan ban tröttnat, tager äfven ban sin
tillflykt i träd, hvarifrån ban sedan, likasom
björnen, nedstiger baklänges. Ilans föda beslår af
allehanda däggdjur och foglar, och om vintern,
då hungern drifver honom, går ban stundom äfven
på åtel. Likasom kattslägtet i allmänhet, griper
ban sitt rof med klorna, rifver upp
halspulsådror-na, dricker först det varma blodet, förtär sedan
djurets blodfullaste innanmäten, och slutligen äfven
mer eller mindre af köttet. Harar och dylika
mindre djur förlär ban ofta med bull och bär.
Träffar ban tama djur, såsom får eller getter, i
skogen, dödar ban ett stort antal af«dem, innan
ban börjar förtära; men häjider det honom
oförmodadt boppa i en fälla, hvarifrån ban ej kan
undkomma, mister han genast modet, och anfaller dä
ej ens de svagare djur, med hvilka ban finner tig
vara instängd. Någon gång skall loen äfven visa
sig i byar och städer. Lobonan framföder i Maj
eller början af Juni månader 2 eller 3 ungar, och
lägger dem i någon bergsskrefva. Jagt efter lo
företages belst på vintern; djuret ringas då eller
jagas genom runds/tall. Äfven plägar lo skjutas
for i/lugy på åtel, eller ock i lobds, såsom mest
brukas i Jemtland. Detta bås är ett slags bar,
uppförd af timmerstockar på platt stengrund i
skogen; loen inlockas deruti medelst någon dödad
fogel eller annat bete, och hindras sédan, genom en
flake eller lucka, som nedfaller, frän att vidare
undkomma. Äfven sax eller vippsnara pläga
begagnas till bans fångande. Lodjurels skinn är af
högt värde, och blir vackrare ju högre mot
norden djuret anträffas. Ett vackert lodjursskinn lärer
hos oss betalas med 10 —12 R:dr b.ko.
Warg i we|lin, d. v. s. varg i beigedom (af
We, fridlyst, heligt ställe). Så kallades i fordomtima
hvarje helgerånare eller gudlös menniska, som
ofredade ett tempel eller gudabild, eller; begick
något våld pä ett åt gudarne helgadt rum. En
sådan menniska afskyddes såsom den värste ni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
