Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Talrike.
Waller.
223
var dock den fordna Svenska valrätten aldrig rätt
bestämd, otan ett slags arfsrätt til) thronen synes
alltid hafva egt rom, ehuru den ingalunda
uteslutande tillkom regentens äldste son, och dessutom
folket alltid synes genom en offentlig hyllning
hafva bekräftat hvarje ny regents tillträde till
regeringen. Om "de äldsta tiderna säger
Ynglingasagan aldrig annat vid en konungs död, än att
sonen tog arf efter fadren, och styrde riket. Ett
slags arfsrätt fanns således då äfven. Likadant
var förbållandet under Stenkilska ätten, då äfven
sönerne ärfde riket. Under Sverkerska och
Erikska ätternas s. k. riksbyte, åberopade äfven de
båda slägterna» ättlingar, hvilka dels bekrigade,
dels dödade hvarandra, alltid sin arfsrätt till
kronan, eburu barunder en brytning var nödvändig, i
anseende till Göthernes och Svearnes sinsemellan
stridiga anspråk alt få hvar sin konungaätts
arfsrätt till kronan gällande öfver hela det numera
förenade konungariket. Äfven begynte nu
menigbetens bifall, mera än måhända förut, erfordras,
eburu några ordentliga val likväl ännu icke egde
rom. Under Polkungaätten gällde nästan
fullkomlig arfsrätt, ehuru konungaval, till följd af timade
revolutioner, äfven förekommo. Först under
Kal-mare-unionens ’ tid blef Sverige nästan belt och
bållet elt valrike, då de förnäme herrarne i landet
merändels uteslutande till vallade sig rättigheten att
välja regent. Då riksrådet år 1526 yttrade sin
önskan, att konung Gustaf I måtte förmäla sig,
lofvade man bonom tillika, att bans äldste son,
sä framt ban funnes skicklig dertill, skulle
efterträda honom i regeringen, i annat fall skulle
någon af de öfrige sönerne dertill utköras, och alla
de andra medlemmarne af den kungliga familjen
förses med ett anständigt underhåll; men dessa
försäkringar syntes ännu icke tillfredsställa
konungen. Han önskade att Rikets Ständer skulle
alldeles afsäga sig sin valrättighet, och ville för
alla tider iiafva kronan bibehållen inom sin slägt.
Riksråderne och de äldste af ridderskapet
sammankallades slutligen till Örebro i’början af år 1540.
De Qeste bland dem, som deltogo i detta möte,
voro konungens anhängare; så många, som vågat
sätla sig upp emot honom, hade fått erfara hans
vrede, och ingen dristade sig att genom en
öppen och fri motsägelse reta den stränge
herrskaren. Hans andragände samtycktes och beviljades
derföre enhälligt. Gustaf drog sitt svärd; alla
närvarande måste vidröra det och i hans båda
söners närvaro med en högtidlig ed förbinda sig
till huldhet emot bonom och bans arfvingar. Vid
Påsktiden samma år, på ett allmänt möte i
Ny-Lüdese, förnyades delta beslut, hvarigenom
successionen fastställdes. Denna vigtiga
bestämmelse stadfastades slutligen på ett allmänt riksmöte i
Westerås 1544, då Sverige förklarades för ett
fullkomligt arfrike, hvaröfver regeringen skulle
oafbrutet förblifva inom konung Gustafs ält.
Efler konungens död skulle kronan tillfalla bans
äldste son, prinsen Erik, och dess manlige
efterkommande; men i fall Erik icke efterlemnade några
söner, så skalle hans äldste broder, prins Johan,
på lika sätt inträda i alla hans rättigheter, samt,
efter dess manliga ätts utslocknande, den tredje
brödren succedera, och så de öfrige. Afled åter
konung Gustaf förr, än bans äldste son kommit
till myndiga år, så skulle regeringen för bans
rakning föras af drottningen och några dertill
utkorade medlemmar af ridderskapet. För de öfriga
barnen skulle vissa orter anslås till underhåll, och
döttrarna lofvades en hemgift. Först sedan
Wasas bela ält alldeles utslocknat, kunde ständerne
utköra en ny, men dock aldrig någon främmande
konung. Dermed blef det för alltid slut med
valriket i Sverige.
Walanü», ett säteri om t mtl., är beläget i
Un-naryds socken vid "sjön Unnen, på ett i sjön
utskjutande näs. Stället äges numera af bönder, men
är märkeligt för de fornlemningar, man der har
funnit. Vid de nuvarande åbyggnaderne visa sig
grundmurar efter ett forntida större, 72 alnar
långt och 36 atnar bredt bus, under hvilket fyra
källrar legat. I närbeten derintill har man, några
tum under jordytan, funnit en stenläggning af
tegelstenar, likasom till en gårdsplan. På
sjöstranden, nära vid gården, har man påträffat elt af de
hedniska offerkärlen, uti hvilka man vid ofTringen
göt offerdjurets blod, hvilket sedan stänktes öfver
djur och menniskor. Delta kärl består af en rund,
buggen sten, som är 1] aln i tvärlinea och | aln
tjock, med en rund, skållik ursvarfning af ^ alns
djup. Lemningar af ett hus i qvadratform på en
närbelägen liten bolme, gifva anledning att tro,
alt der möjligen varit sjelfva afgudalemplet. En
tung brygga, hvaraf äfven qvarlefvor finnas, synes
hafva varit lagd ditöfver. Ytterst på spetsen af
näset ser man äfven en större grifthög , eller
måhända en offerhög, sammansatt af jord och sten,
och på en gräsplan mellan àkrarne står en
hauta-sten, bredvid hvilken en liten upphöjning synes,
hvarunder troligen en bällekista ligger.
Valaprak. Sådana hafva alla våra regenter,
alltifrån konung Gustaf Wasas tid, begagnat,
isynnerhet på de under deras regering präglade mynt.
De hafva varit följande: Gustaf I: Deus dat cui
vult; äfven Omnis polestas a Deo; bans lösen var
gemenligen: Gud och Sveriges allmoge; Erik XIV:
Cui vult Deus dat; Johan III: Deus Protector
No1-ster; äfven: Salvator Mundi salva nos: Sigismund:
Pro Jure et Populo; Carl IX: Deus Solatium meum;
äfven: Jehovah Solatiuin meum; Gustaf 11 Adolf:
Gloria Altissmo Suorum Refugio fsvarande emot:
Gustavus Adolpbus Rex Sueciæ); Christina:
Salvator Mundi salva nos; Carl X Gustaf: In Jehovah
sors mea, Ipse facifet; Carl XI: Faclus est
Domi-nus Protector meus; Carl XII: Med Guds hjelp’;
äfven Doininus protector meus; Ulrika Eleonora:
Gud mitt hopp; Fredrik I: In Deo Spes mea; Adolf
Fredrik: Salus publica Salus mea; Gusta/ III:
Fäderneslandet; Gustaf IV Adolf: Gud och Folket;
Carl XIII: Folkels väl min högsta log; Carl XIV
Johan: Folkets kärlek min belöning; Oskar I: Rätt
och Sanning.
Walter, Henrik von, född i Mecklenburg
omkring år 1630, började sin bana såsom trumsla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
