Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonduppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anförarne och sammankalla folket till
Kopparberget. Här förnyades samma skådespel, som sex år
förut i Tuna: ett strängt tilltal, förlåtelse åt
mängden och straff på anförarena. Fem af dem
dömdes och afrättades genast, Måns Nilsson och
Anders Persson fördes till Stockholm och
halshöggos, utan afseende på deras fordna tjenster. Man
skulle önska att kunna aftvå denna fläck från de
eljest så rena och lysande bladen i den store
konungens historia. Det hade säkert icke skadat
hans minne, och måhända ej heller hans regerings
trygghet, om han här låtit nåd gå för rätt,
påmint sig den hjelp och det bistånd de förledde,
men redan förut ångerfulle, förbrytarne i nödens
tid gjort honom och fäderneslandet, men framför
allt om han ej förgätit den tillgift han redan
beviljat Dal-allmogen. Emellertid vanns ändamålet
och från denna tid stördes aldrig lugnet i
Dalarne, förrän mer än 200 år derefter. — I andra
landskap var det deremot mindre lugnt, särdeles
i Småland, der allmogen var förbittrad öfver
adelns förtryck, och, smittad af den upprorsanda,
hvilken, under den s. k. grefvefejden, yttrade
sig i Skåne och Blekinge, visade stor lust att
följa sina grannars föredöme. År 1536 uppreste sig
en bonde, vid namn Jon Andersson i Wexjö län,
till anförare för en hop, med hvilken han tågade
omkring och begick allehanda öfvervåld; men då
han icke förmådde samla så många anhängare han
önskat, drog han sig in i Blekinge, och, ehuru
slagen, förmådde han likväl uppehålla sig dels der,
dels in i Smaland, till dess Dackens uppresning
inträffade, då han ställde sig under hans befäl. —
Dackefejden utbröt år 1542, och var det
svåraste af alla de försök som gjordes att skaka
Gustafs thron. Hans brydsamma belägenhet steg
derunder till den höjd, att han en gång var betänkt på
att öfvergifva sitt otacksamma fädernesland. Nu
räddade Dalkarlarnes trohet både det och konungen. De
kommo nemligen, 2,000 man starka, frivilligt tågande
från sin hembygd, att erbjuda honom sitt bistånd.
Detta bevis på deras tillgifvenhet ingaf alla nytt mod,
och Gustaf beslöt att göra ännu en ansträngning för
att släcka upprorslågan. Denna kröntes af
framgång. I en skarp drabbning vid sjön Åsunden
blef Dacke sjelf sårad och hans här skingrad,
sedan 500 man af densamma stupat. Konungens
trupper gingo äfven denna gång tillväga med
större stränghet än förut; de upproriskes gårdar
sköflades, all tillförsel afskars dem, och hunger och
förtviflan uträttade omsider hvad vänliga råd och
föreställningar icke mägtat. De nedlade vapnen
och det öfriga af konungens regering blef lugnt
och fredsamt. (Se vidare: Dacke, Nils.) Fryxell
säger: ”Detta uppror var det sista försöket af
Sveriges allmoge, att med våld tillintetgöra de
tryckande företrädes-rättigheter, som adeln
tillskansat sig, och hvilka sedan på ett fredligt och
lagligt sätt så småningom blifvit till största delen
afskaffade.”
Under drottning Christinas senaste regeringsår
började äfven allmogens missnöje ge sig tillkänna
öfver hennes slöseri och frikostiga utdelning af
kronogodsen till den högre adeln, m. m.
Bönderne, som började frukta för adelsväldet, hotade,
isynnerhet i Småland, Nerike och Dalarne, att
ihjälslå all adel. Upproret bröt slutligen ut i Nerike,
der flera hundrade bönder, under vapengny och
våldsamheter, började tåga omkring, samt utfärda
budkaflar till de andra landskaperna. De valde till
och med en egen konung, hvilken lät bära en
morgonstjerna som spira framför sig, och utnämnde
andra bönder till riksdrots, riksmarsk och
rikskansler. Hopen ämnade utrota landshöfdingarne,
rikets råd och adeln, och derigenom komma i
åtnjutande af den sanna friheten. Till all lycka fanns
i alla bondhoparna ej någon med förmåga att klokt
anföra dem, hvarföre de, genom tillkallad
vapenstyrka, snart nedhöggos och skingrades.
Anförarne afrättades i Nerike; men den så kallade
konungen och hans kansler rådbråkades och steglades i
Stockholm. Morgonstjernan, den så kallade
spiran, bars före vid uttåget och begagnades vid
rådbråkningen.
Den mest vidtutseende uppresning, hvilken sedan
förefallit i Sverige, är Dalkarlarnes tåg till
Stockholm, för att bestämma thronföljarevalet, år 1743.
(Se: Dal-upproret.) Andra mindre upprors-försök
hafva likväl tid efter annan ägt rum både för och
efter de här uppräknade. Ett sådant föreföll år
1463, då bönderne, förtrytsamme öfver erkebiskop
Jöns Bengtssons fängslande, reste sig och
framträngde till Stockholm, der de lägrade sig på
Helgeands-holmen. Oaktadt ett afslutadt stillestånd och
gifven lejd, lät konung Christian I här d. 10 Aug.
angripa dem, nedgjorde några och trettio af dem,
hvilka försvarade sig i kyrkan, och af de
tillfångatagne rådbråka anföraren Johan Lindorm, jemte
åtta af de förnämste. De i striden stupades ben
återfunnos under en gräfning vid kongl. stallet år
1805. Thure Thuresson Bjelke utmärkte sig
isynnerhet vid detta blodbad, hvilket mycket uppbragte
allmogen och lättade biskop Kettils försök att
samla en här till erkebiskopens befrielse. — Under
Ryssarnes härjningar i Svenska skären, år 1719,
föreföll ett uppror af bönderne på Wikbo-landet,
hvarvid förloppet var följande: Generalen grefve
Gustaf Douglas hade, genom tvenne sine betjenter,
låtit utsprida tsarens manifest, hvari utlofvades
skydd till person och egendom för dem, hvilka
svuro honom trohetsed, hvaremot de, som vägrade
sådant, skulle behandlas såsom fiender. En bonde,
Sven Danson i Tomta, hvilken förrädiskt biträdt
Ryssarne vid deras inlotsande till Norrköping,
medelst gifna tecken från Syltängsberget, och en
länsman, Anders Andersson, voro honom härtill
behjelplige. Bönderne läto förleda sig och tågade,
under nämnde Sven Dansons anförande, till
Norrköping; men funno staden redan afbränd och
Ryssarne borta. En sqvadron dragoner mottog dem här
och förde dem fängslade till Löfstads säteri, der
de qvarhöllos öfver natten. Följande morgon lät
man hopen återvända hem, men skickade
hufvudmännen till Linköpings slottshäkte. Sven Danson
blef halshuggen på skådeplatsen för sitt förräderi,
Syltängsberget, och sju af de öfrige hufvudmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
