Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bondeståndet - Bondkaplan - Bondpolska - Bondstorp - Bonduppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till lifegna och trälar (se artikeln: Adel), hvilket
dock ej lyckades. Man förmådde likväl utesluta
det från all delaktighet i riksstyrelsen, till dess
Gustaf Wasa återställde det i sin urgamla
rättighet. Men emedan andra förhållanden inträdt sedan
hedendomens upphörande, och andra stånd
uppkommit, bildade det, från denna tid, endast en
fjerdedel af representationen. För närvarande utgör
bondeståndet 2,232,667 personer, med en
förmögenhet af 172 millioner R:dr B:ko, d. v. s. detta
stånd utgör mer än två tredjedelar af hela rikets
folkmängd, samt äger nära 2/5 af hela rikets
grundförmögenhet. Af de hvarje år utkommande uppgifterna
öfver inteckningar och försäljningar af egendom
inhemtas, att allmogen årligen köper för ungefär
en million mera egendom, än don säljer, men
tillika det bedröfliga, förut okända förhållande, att
dess fasta egendom är intecknad till nära en
tredjedel af värdet. Svenske bondens allmänna lynne är,
enligt Forsell: sann gudsfruktan, redbarhet,
laglydnad, sedlighet, tarflighet, naturlig fallenhet för
handaslöjder, tillförsigt till egna krafter,
arbetsamhet och en välvillig gästfrihet; dess fel:
afundsamhet sinsemellan och mot herreklassen,
misskännande af egna förmåner och en öfverdrifven
aktning för hvad som är utländskt, samt slutligen
en viss råhet, med deraf härflytande våldsamhet,
hvilken senare dock oftast är föranledd af ett
omåttligt bruk af brännvin. Menige man af den
arbetande klassen är långsam i sina rörelser,
fordrar god betänketid, saknar icke fintlighet och ett
godt omdöme, samt älskar mera att öfvertygas än
öfvertalas. Dess verksamhet är för det mesta lugnt
beräknad, och han fördrager snarare manligt våld
än barnsligt fjesk, snarare att blifva misshandlad
än gäckad. Ordhållighet är hvad han isynnerhet
fordrar.
Bondkaplan, prest af lägre grad och smärre
inkomster, i en församling, som endast eller till det
mesta består af bönder. Ordet tillhör blott det
lägre, skämtsammare umgängesspråket, och har
ingen officiel betydelse.
Bondpolska. Ordet polska utmärker egentligen
en Polsk dans. Den enformiga Svenska
bondpolskan, vanligen kallad slängpolska, utföres i skilda
landsorter med så olika uttryck, att till och med
den i sin mån tydligt ådagalägger olikheten i
folklynnet. Musiken till de äldre Svenska polskorna
förenar med hurtighet ett stilla behag, hvilket gör
många af dem nästan underbara. Hit hör bland
andra den s. k. Neckens polska, känd i Kalmar län.
Enligt en gammal folktradition skola, då denna
uppspelas, de dansande icke kunna upphöra med
dansen, förrän någon af dem rört vid spelmannens
stråke. Bland andra utmärktare polskor förtjena
nämnas: Hanebo-polskan, från Hanebo socken i
Helsingland, Dal-polskan, från Orsa socken, samt Jösse
härads-polskan, från Wermland. Se vidare under
ordet: Folkdansar.
Bondstorp, annex till Tofteryd, beläget i Östbo
kontrakt af Wexjö stift, 2 3/4 mil S.S.V. från
Jönköping; består af 8 1/4 mtl. och har 605 invånare;
dess areal är 13,909 tunnland, hvaraf 980 äro
kärr och sjöar. Kyrkan, som är af träd,
uppbyggdes 1693. Här finnas åtskilliga minnesmärken,
såsom vid Ekornahult, der klosterruiner utvisas.
Adr. Jönköping och Eckersholm.
Bonduppror. Under hela medeltiden föreföll
intet sådant af så mycken betydenhet, att det
förtjenat ett rum i historien. Deremot inträffade
mer än en uppresning af allmogen emot Gustaf I,
den konung, hvilken, mer än de fleste, ville dess
verkliga väl och först återgaf henne så
mycket som kunde återgifvas af dess, i flera
sekler förnärmade och bestridda, medborgerliga
rättigheter. Det första af dessa var Daljunkarens
(se detta ord), hvilket snart och utan
svårighet stillades. Det andra, föranledt af katholske
presters uppviglande, erfordrade mera allvar och
stränghet, innan det kunde dämpas. Dalkarlarne,
som högmodades deröfver, att de satt kronan på
Gustafs hufvud, menade, att de åter kunde
rycka henne derifrån, och yttrade sitt missnöje
isynnerhet öfver reformationen. Konungen tågade då,
med 14,000 man krigsfolk, upp till Dalarna och
Tuna kyrka, dit han kallat allmogen. Denna
infann sig, en sträng undersökning företogs
isynnerhet med upprorets anförare, till det mesta
katholske prester, hvilka genast dömdes och halshöggos.
Bönderne, förskräckte af det strömmande blodet,
den hotande krigsmagten och de mot dem riktade
kanonerna, föllo på knä, bådo om nåd och
lofvade att aldrig mera tro någon förrädare och
uppviglare. Konungen gaf dem tillgift, lät dem
svärja ny trohetsed och sedan återvända till sina hem.
Hans närvaro, samtal och föreställningar voro
sedan tillräckliga att återställa lugnet i de norra
landskaperna, der någon oro börjat yppa sig.
Dalkarlarne glömde emellertid snart sina försäkringar.
Då konungen, till betalning af den återstående
skulden till Lybeck, nödgades använda de
öfverflödiga kyrkoklockorna, och en skatt pålades de
socknar, som icke hade någon klocka att aflemna,
väckte detta missnöje i landet, isynnerhet i
Dalarna. Christierns och Gustaf Trolles anhängare
begagnade sig deraf, och retade bönderne till
uppstudsighet och öfvermod. Gustafs fordne vänner,
Måns Nilsson och And. Persson på Rankhyttan,
ställde sig i spetsen för oväsendet. De aflemnade
klockorna återtogos, anförare valdes, och det beslöts, att
konungen icke skulle, utan ortens invånares samtycke,
få passera Brunbecks färja, gränsen mellan
Westmanland och Dalarna. Då Gustaf icke syntes bry
sig härom, utan använde sina bemödanden att
lugna de jäsande sinnena i öfriga orter, särdeles i
Upland, der han vid Upsala högar höll ett möte
med allmogen och förmådde denna, dels med
godo, dels med allvar, att återvända till tro och
lydnad, fingo Dalkarlarne tid att besinna sig,
skickade flera bud till konungen, med anhållan om
försköning, hvarvid de erbjödo de återtagna
klockorna och dessutom 2,000 mark. Gustaf syntes nöjd
dermed, men uppskjöt straffet till lägligare tider.
Sedan han, d. 13 Jan. 1533, hållit en allmän
vapensyn i Westerås, tågade han helt oförmodadt, med
den samlade styrkan upp mot Dalarne, lät gripa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
