Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johansson kom med lampan och af bröt hans
berättelse. Majoren vaknade, sträckte på sig och
gnuggade sina ögon.
Maria hade gått bort till fönstret; hon stod
och stirrade ut i mörkret. När hon vände sig om,
och ljuset föll öfver hennes ansigte, såg Max hur
blek hon var, och hur ögonen fått ett inåtvändt,
grubblande uttryck. —
I korridoren utanför sitt rum räckte hon honom
handen till godnatt; och så kom frågan, som hon
burit på hela aftonen:
»Hvem var hon?»
Och åter lekte det der småleendet kring hans
mun — till hälften konstladt öfverlägset och till
hälften hjertegodt.
»Hon var min längtan», sade han.
»Godnatt. Jag visste hela tiden, att det inte
var sant. Men jag tyckte, det var vackert ändå.»
Dermed försvann hon hastigt inom dörren.
Han slog upp fönstret till sitt sofrum. Natten
strök kylande in öfver hans panna — pannan
brände af en torr hetta, som ville den fatta eld af
friktionen mellan de tusen tankar, hvilka brötos
emot hvarandra innanför dess hvalf.
Han var nedstämd. Han blygdes för sig sjelf.
Hade han icke låtit sig rycka med af begäret att
spela på hennes känslosträngar och hade han icke
sett på henne med det der småleendet, som skulle
vara så öfverlägset, gubevars! Men det var visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
