Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det ljuger du, Ellen! Jag har känt att du
håller af mig — mig mer än någon annan — —
när du kysste mig — smekte mig — såg på mig
såder — — Men nu ska’ det resonneras bort, för-
stås -— du käns inte vid det — — för det du är
för feg — —»
Han var blek och ögonen glänste; tonen var
oresonligt häftig, och han lade tydligen an på att
såra. Allt hennes medlidande var med ens som
bortblåst.
»Jaha», sade hon trotsigt, »det kan hända, att
jag är feg; men just deri ligger beviset. Är min
feghet starkare är min känsla — — ja, så är det
ju klart, att jag inte älskar dig.»
Hennes logik slog honom. Han visste ingenting
att svara mer; han vände sig bort och såg ut öfver
trädgården.
Regnet hade upphört och bakom ett kopparkantadt.
moln bröt ett dämpadt skimmer från den sjunkande
solen fram. Trädens och buskarnes blad glänste
våta, i rosenlandet blommade ännu de sista blod-
röda remontanterna och längre bort lyste en stjerna
af dahlier och astrar. — Det hade varit en härlig
sommar i alla fall —- hau vände sig åter emot
henne.
»Jaja», sade han tillkämpadt. »Det återstår
mig således att tacka för smulorna, som fallit ner
till mig — från ditt rika hjerta.»
Det dolde sig i hans ord en bitterhet, som eggade
henne till försvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
