Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är så hopplöst, Max.»
»Det behöfde alls inte vara hopplöst, om da
bara vågade hålla af mig riktigt. Men det törs
du inte, du är rädd — — att någon ska’ märka
det — och grina åt dig — och säga, att jag är en
pojke.»
Hon vände bort hufvudet; tårarne stodo henne
i ögonen. Hon hade icke öra för, att orden voro
naiva; men känslans omedelbarhet grep henne.
»Ja, jag vet det godt», fortfor han, »du skäms
för mig — — tycker inte jag är gammal nog,
gu’bevars — — Jag har nog sett din ängslan och
din oro — — men i alla fall tycker du om mig!
Mer om mig än om dender löjtnanten! Kan du
neka till det?»
»Ja — — jag vet inte — — det är visst inte
på det rätta sättet.»
»Det rätta sättet?»
»Låt oss tala lugnt om saken», proponerade
Ellen. Och då han ingenting invände, fortsatte
bon:
»Ser du, kärleken–xlet är något stort och
mägtigt, som fyller en menniska helt, så, att hon
hvai-ken kan tänka eller andas. Så har jag åtmin-
stone alltid föreställt mig den! Något som — ja,
som tvingar sig på en — — utan tvekan och re-
sonnemang — och derför — — Ja, derför älskar
jag dig inte.»
Det var med ett särskildt tonfall af underdånig-
het eller tillbedjan, som hon uttalade ordet älskar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
