Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 2. ”La creatura bella bianca vestita” (Dante)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besynnerliga sätt. Prästen kunde höra dem säga — ty deras
röster nådde honom tydliga och gälla:
— Men han bryter ju halsen av sig!
Quasimodo grät.
Skummande av raseri och fasa, insåg ärkedjäknen till sist
att allt var gagnlöst. Han samlade emellertid sina
återstående krafter till en sista ansträngning. Han halade sig upp på
rännan, stötte med knäna mot muren, klängde sig med
händerna fast i en rämna i väggen och lyckades på detta sätt höja
sig kanske en fot. Men till följd av den häftiga rörelsen
böjdes blyröret under honom, och av samma anledning slets
även hans kaftan sönder. När han då fann, att allt gav vika
under honom och att han endast kunde klänga sig fast med
sina domnade och kraftlösa händer, slöt den stackars
olycklige mannen ögonen, släppte taget i rännan och föll.
Quasimodo såg honom falla.
Ett fall från en sådan höjd är sällan lodrätt. Ärkedjäknen
snurrade runt i luften och föll först med huvudet nedåt och
armarna utbredda; så snurrade han runt flera gånger.
Vinden förde honom mot taket till ett hus, där den stackars
uslingen först krossades. Han var emellertid inte död, då han
slog ned på det. Klockringaren kunde se, hur han
ansträngde sig att med händerna klänga sig fast vid takåsen, men
sluttningen var för brant, och han hade inga krafter kvar.
Han gled hastigt utför taket, likt en lossnad takpanna, och
föll ned på stenläggningen, där han låg orörlig.
Då riktade Quasimodo sin blick på zigenerskan, och han
såg, hur hennes kropp i den vita klänningen gjorde de sista
dödsryckningarna. Då sänkte han den åter och betraktade
ärkedjäknen, som låg utsträckt i en oformlig massa vid foten
av tornet, och i det en tung suck banade sig väg ur djupet av
hans bröst, mumlade han:
— O! Allt jag någonsin älskat!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
