Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 2. ”La creatura bella bianca vestita” (Dante)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kropp. Den stackars uslingen sade sig själv, att när hans
händer av trötthet släppte taget, när hans kaftan slets
sönder, måste han nödvändigtvis falla, och han isades av
förfäran. Då och då kastade han en blick på ett slags utsprång av
bildhuggerier tre meter nedanför honom, och ur djupet av
sitt förvivlade hjärta bönföll han himmelen om att han
måtte få tillbringa återstoden av sitt liv på denna trånga plats,
som upptog en yta av två kvadratfot, om han så skulle få leva
i hundra år till. Endast en gång vågade han kasta en blick
ned på kyrkplanen, men när han åter höjde huvudet, var det
med slutna ögon och håret på ända.
Det låg något ohyggligt i dessa två mäns tystnad. Medan
ärkedjäknen på detta ohyggliga sätt kämpade för livet
endast några få fot ifrån honom, grät Quasimodo och såg ned
på Grèvetorget.
När ärkedjäknen fann, att alla hans ansträngningar
endast bidrog till att försvaga det bräckliga stöd, som återstod
för honom, beslöt han till sist att förbli alldeles orörlig. Där
hängde han nu, hållande sig fast vid rännan, utan att våga
andas, orörlig, förutom dessa konvulsiviska rörelser med
magen, som man känner i drömmen, när man tycker sig
falla. Hans stela ögon stod vidöppna och hade ett uttryck av
smärta och förvåning. Emellertid kände han, hur han så
småningom förlorade krafterna; hans fingrar gled på
rännan; han kände, hur hans armar blev svagare och hans
kropp tyngre; blyröret, som höll honom uppe, böjdes mer
och mer nedåt. Ehuru han kände fruktan för det, kastade
han en blick nedåt på det skarpa taket på kyrkan
Saint-Jean-le-Rond, som inte var större än ett hopvikt spelkort. Han
betraktade den ena efter den andra av tornets oberörda
skulpturer, som i likhet med honom själv hängde ned över
avgrunden, men utan att känna fruktan för egen räkning
eller medlidande med honom. Runt omkring honom var sten;
framför hans ögon de gapande vidundren, på kyrkplanen
nedanför honom stenläggningen, över hans huvud den
gråtande Quasimodo.
Nere på kyrkplanen stod några nyfikna, som stirrade och
undrade, vad det var för en galning, som roade sig på detta
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
