Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 4. Ler och kristall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föra honom till henne. Det betvivlade hon inte. Hon
försökte ävenledes finna förklaring på mångt och mycket, som
föreföll sällsamt; på att Febus var närvarande, den dag då hon
gjorde offentlig avbön utanför kyrkan och att han var där i
sällskap med den unga damen. Det var otvivelaktigt hans
syster, en förklaring som ingalunda var plausibel men som
hon nöjde sig med, därför att det var henne nödvändigt att
tro, att Febus alltjämt älskade henne och endast henne.
Hade han inte svurit det? Så hon väntade och hoppades.
Sålunda fann varje ny soluppgång henne mindre blek,
mera lugn, mera lätt om hjärtat. Allt eftersom hennes
invärtes sår läktes, blomstrade åter skönheten och behaget i
hennes ansikte, men mera förklarat, mera samlat. Hennes
forna lynne hade ävenledes kommit tillbaka, till och med något
av hennes glättighet, hennes näpna lilla grimas, hennes
kvinnliga blygsamhet. Hon vinnlade sig om att på
morgonen klä sig i en vrå av sin lilla kammare, så att inte någon av
dem, som bodde i vindskuporna mitt emot, skulle se henne
genom hennes lilla fönster.
När tanken på Febus någon gång lämnade henne, tänkte
zigenerskan emellanåt på Quasimodo. Han var numera
hennes enda föreningslänk med mänskligheten, den enda
levande varelse som återstod henne. Olyckliga varelse! Hon
stod mera utanför världen än Quasimodo själv. Hon kunde
aldrig riktigt förlika sig med denna sällsamma vän, som
slumpen givit henne. Mången gång gjorde hon sig själv
förebråelser för att inte hysa en tacksamhet, fri från fördomar,
men det var henne absolut omöjligt att försona sig med
anblicken av den stackars klockringaren. Han var alltför ful!
Hon hade låtit visselpipan, som han givit henne, ligga
kvar på golvet. Det avhöll emellertid inte Quasimodo från
att då och då infinna sig hos henne under loppet av de första
dagarna. Hon ansträngde sig riktigt att avhålla sig från att
vända sig bort i djupaste avsky, då han kom till henne med
korgen med matvaror eller krukan med vatten. Men han
observerade alltid den allra obetydligaste rörelse i den
vägen, och då avlägsnade han sig med sorgsen uppsyn.
En gång föll det sig så, att han kom just medan hon höll
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
