Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. ”Besos para golpes”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
larhuset sju. Folkmassan var hänförd.
— Det ligger trolldom i det där, sade en dyster röst i
folkmassan. Det var den flintskallige mannen, som inte hade
lämnat zigenerskan med blicken.
Hon ryckte till och vände sig om, men applåderna
skalla-de och överröstade de bistra orden.
De utplånade dem till och med så fullständigt ur hennes
själ, att hon fortsatte att göra sin get frågor.
— Djali, hur gör mäster Guichard Grand-Remy, kapten
för stadens pistolsmeder, i den stora
kyndelsmässoproces-sionen?
Djali reste sig på bakbenen och började bräka i det hon
gick med så lustigt gravitetisk min att alla åhörarna brast i
skratt vid denna parodi på pistolsmedens skenhelighet.
— Djali, fortsatte den unga flickan som gjorts djärvare
av framgången, hur predikar mäster Jacques Charmolue,
prokurator vid konungens domstol för andliga ärenden?
Geten satte sig ned och började bräka, i det den började
röra på framklöven på ett sådant sällsamt sätt, att förutom
den dåliga franskan och det dåliga latinet Jacques
Charmolue var där livs levande i fråga om gester och hållning.
Och folkmassan applåderade ännu mera.
— Hädelse! Profanerande! sade den flintskallige
mannen.
Zigenerskan vände sig om ännu en gång.
— Ah, sade hon, det är den där gemena karlen! Och i det
hon sköt fram underläppen över överläppen, gjorde hon en
liten grimas, som tycktes vara vanlig hos henne, svängde sig
om på klacken och började hopsamla åskådarnas gåvor i sin
tamburin.
Det regnade stora vita, små vita och kopparslantar.
Plötsligt stod hon framför Gringoire. Då hon stannade framför
honom, stack Gringoire handen i fickan.
— För tusan, sade poeten, då han i djupet av sin ficka
fann verkligheten, det vill säga att den var tom. Under tiden
stod den vackra flickan kvar, såg på honom med sina stora
ögon, sträckte fram tamburinen och väntade: Svetten
trängde fram i stora pärlor på Gringoires panna.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
