Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - En ny nationalekonomi. Kontroll över kapitalets gång. Stigande skatt på överförbrukningen Inga stående skulder. Ränte- och myntreglering - Walther Rathenau synes vara en meningsfrände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
DEN RÄTTVÄNDA VÄRLDEN
En tredjedel av världens arbete slösas bort på kram och bjäfs,
säger Rathenau vidare. Med förfäran vandrar en tänkande människa
genom gatorna och tittar på bodar och magasin, vartdager och
arbetsplatser. Rysansvärt fult, tjänande gemena lustar, narraktigt och
skadligt, intigt och lätt förgängligt är det mesta av vad man här
omsorgsfullt upplagrar, praktfullt breder ut till beskådande och håller
till salu för dyra pris.
Kan det vara sant och möjligt, frågar han, att miljoner måste
träla för att åstadkomma dessa saker, forsla dem, sälja dem,
framställa verktyg och samla råämnen för att bringa sådant till världen?
Vad gör mänskligheten med alla dessa saker? Den samlar upp
dem i sina hus, förbrukar dem i övermått, hänger dem på sina
kroppar, sticker dem i håret och öronen, stoppar dem i fickorna, låter
dem sedan börja ett andra och tredje kretslopp i lumpbodar,
auktions-lokaler, pantbanker, för att slutligen utskeppa till Afrika, vad som
icke funnit sin ändalykt eller förnyelse på skrothögen eller i
smältugnen.
Vad åsyftar en civiliserad mänsklighet med denna okynniga
hunger efter varor, denna lystnad efter köpliga ting? En smula
bekvämlighet, lite sinnesrus. Vidare och framförallt sken, idel sken.
Det skall ta sig ut, det är det viktigaste. Man har någonstans sett
en stilig sak och vill gärna ha detsamma, om icke detsamma, så
åtminstone något skenbart liknande. Det gäller göra intryck för att
andra skola förvånas och känna avund. Man vill gärna synas rikare
än man är, emedan rikedomen, enligt tidens ohyggliga föreställningar,
bringar ära.
Denna läggning åt det narraktiga och åt låga slavfröjder kan
icke evigt bestå. Det kommer den icke heller att göra. Vore den
evig, skulle varje hopp försvinna att någonsin få se en stolt och värdig
mänsklighet växa upp. Den är icke evig. Insikten om, hur intiga
dessa fala, orena fröjder äro, uppfattningen om deras radikala
skändlighet och uselhet behöver blott vakna inom några tusen samveten
för att denna djävulsblomma skall fälla sina blad.
Då bryter glädjen vid det sköna, som man icke begär, fram i
dagen. Natur och ren konst, människokroppens kraft och härlighet,
andens ära och dyrkan av det gudomliga blir då till sanning. Konstigheter
och skräp, som göra oss till åtlöje för våra barnbarn, komma att
förjagas till de svarta världsdelarna, där de må fresta sin tillvaro,
tills den sista förlossningen kommer.
Om personers ”rätt” att ingenting göra och om kapitalets ”rätt”
att flytta hit och dit har Rathenau också något att säga. Han skriver:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
