Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annu i början af 1500-talet fanns uroxen kvar, fast i
mycket ringa antal, i det polska landskapet Maso v ien,
således i grannskapet af den stora skog, som ännu gömmer
de sista hjordarna af Bison. Att de väldiga djuren jagats
af stenåldermänniskan i nordens mörka skogar är visst; man
har i allmänhet antagit, att de också före historisk tid hunnit
bli utrotade här. Att sådant skett i bygder med tätare
befolkning eller rättare sagdt i bygderna — ty den tiden och
länge därefter skildes de åt genom stora obygder — är
tydligt, men i ödeskogarne funno de länge tillflyktsorter9.
Det, som från början förminskade deras antal, var väl icke
blott fångsten och jakten (det ville mod och säkert öga till
att möta den väldige tjuren, och jägarens lycka stod nog i
pris hos vildmön) utan äfven furuskogens tillbakaträngande
genom andra skogsformationer, om de, som vi antagit,
hufvudsakligen varit barrskogsdjur. Nilsson har emellertid
varit något för hastig i att underkänna Adams af Bremen
uppgift, att i Sverige funnos på Lhans tid (1070-talet) två
slags vilda oxar: uri och bubali, alltså tydligen uroxen och
Bison. I småländska höglandet, där inga uroxlämningar
ännu blifvit funna, fortlefver likväl minnet af dem i sådana
ortnamn som Urakull, Urabygget, Uråsa, Urshult; i
folksagan lefva de också såsom trollens svarta boskap.
Sago-bildningens tid ligger redan något aflägsen från den tid,
då de ännu voro vanliga föremål för jakt och fångst, och
då man ännu noga kände deras vanor; såvida man ej vill
säga, att fantasien, som i skogsensamheten visst aldrig saknar
näring för sina skapelser (de växa där rikt som skogens
bar och frodas bäst i de djupaste skuggorna), kunnat af
ett väsen göra två: ett för det vanliga ögat och ett för
den bakom liggande näthinnan, som är så ytterst känslig
för det bleka månljus, som villsamt leker i skogens
gömslen och bildar gestalter af träskets dimmor. Den tidens
människor kunde troligen vara lika säkra på sin sak bägge
gångerna. Vare härmed huru som helst; för min del måste
jag alldeles underskrifva den af Holst uttalade meningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
