Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reseprästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i6 RESEPRÄSTEN
än de flesta lärt känna Adam Johannesson, fann
honom »rejäl» och »godhällig» och kände sig
någorlunda jämbördig med den landtlige prästen.
Och flickan, unga Frida, som i mycket liknade
fadern, hälsade vice pastorn med en djupare nig-
ning än andra kvinnor, samtidigt likväl mindre
skyggt, mindre främmande. Men det tycktes han
inte märka alls, nickade åt henne som åt en barn-
unge och räckte henne aldrig handen, talade aldrig
i onödan med henne — lika litet som med andra
fruntimmer.
Ensam gick Adam ner genom den tysta, vår-
doftande planteringen och såg sig förnöjdt om-
kring på alla dessa trädgårdsland, rabatter och
sängar. Dem skulle han styra och ställa med
mellan predikoskrifning, sjukbesök och expeditions-
göromål. — Han höll redan af platsen, så som
han alltid höll af det stycke jord, han bebodde,
och denna hängifvenhet var hans hemliga, barns-
liga lycka–––-så länge det varade. Han kunde
helt enkelt inte neka sig den, hur grufligt väl
han än kände den dofva smärta, hvarje ny skils-
mässa från en älskad omgifning kostade honom.
Den korta fröjden och den ständigt hotande,
skoningslöst återkommande sorgen dolde han lika
troget, ingen fick ana någondera. Hans solbrända
träansikte förrådde ingenting af det lif, som bulta-
de inom hans breda barm. De svarta, bistert
stickande ögonens underliga glans togs aldrig för
annat än prästerlig enstöringsstränghet.
Men hans själ kved och bäfvade för nästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
